X-Men – Michael Tapper

USA 2000. Regi Bryan Singer Manus David Hayter Berättelse Tom De Santo, Bryan Singer Foto Newton Thomas Sigel Klipp Steve Rosenblum, Kevin Stitt, John Wright Scenografi John Myhre Specialeffekter Michael Fink Musik Michael Kamen. Med Hugh Jackman Logan/Wolverine Anna Paquin Rogue Ian McKellen Erik Lensherr/Magneto Patrick Stewart Charles Xavier Famke Janssen Jean Grey James Marsden Cyclops Helle Berry Storm Tyler Mane Sabretooth Ray Park Toad Rebecca Romijn-Stamos Mystique Bruce Davidson senator Robert Kelley. Producenter Lauren Shuler Donner, Ralph Winter Produktionsbolag The Donners Company och Bad Hat Harry för 20^th Century Fox i samarbete med Marvel Entertainment Group Längd 104 minuter Svensk distribution 20th Century Fox Svensk premiär 2000-08-02.

Polen 1944. Vid ingången till ett av de tyska koncentrationslägren skiljs den unge Erik Lensherr från sina föräldrar. Förtvivlad spränger han med mentala krafter några järngrindar.

USA i en inte alltför avlägsen framtid. I kongressen driver den hätske senator Kelley en kampanj för att registrera USA:s alla mutanter på grund av att han anser att de med sina superegenskaper hotar resten av mänskligheten. Telepaten Charles Xavier, ledare för det hemliga, statsunderstödda X-Menprojektet lyssnar på utfallen mot sig och sina gelikar. Detsamma gör hans antagonist, den laglöse Lensherr, alias Magneto. Xavier och Magneto var vänner och kollegor på X-Menprojektet, men Magneto bröt med Xavier och förklarade krig mot den mutanthatande mänskligheten.

I en förortsvilla kysser tonåriga Rogue sin pojkvän. Han kollapsar och förs till sjukhus. Plågsamt medveten om sina mutantkrafter – att vid hudkontakt ofrivilligt ta livskraften och egenskaperna från andra människor – flyr Rogue till norra Alaska. På en sluskig sylta träffar hon på den äldre Wolverine, som försörjer sig på illegala slagsmålstävlingar, och slår följe med denne då de fördrivs ur staden efter att ha avslöjats som mutanter. I ödemarken blir de överfallna av två andra mutanter, den superstarke Sabretooth och paddmänniskan Toad, som arbetar för Magneto. Överfallet avstyrs dock av två mutanter som arbetar för Xavier, den telekinetiskt begåvade Jean Grey och Cyclops, som kan skjuta dödliga strålar med sina ögon.

Wolverine och Rogue rekryteras till Xaviers mutantskola för att tränas till att försvara mänskligheten. Alla i projektet blir emellertid misstänksamma när de på tv bevittnar senator Davidsons framgångsrika hatkampanj mot mutanter. Den mänskliga kameleonten Mystique, som också arbetar för Magneto, infiltrerar skolan, försätter Xavier i koma och får Rogue att rymma. Strax dessförinnan har Magnetos mutanter kidnappat senator Kelley och i en maskin förvandlat honom till en mutant med förmågan att transformera sin kropp.

Genom sin nyvunna förmåga rymmer senatorn och tar sig till Xaviers mutantskola, där han senare dör till följd av mutationsprocessens nedbrytande effekt på vanliga människor. Magneto fångar in Rogue och planerar att ”låna” henne sina egenskaper för att via en förstärkningsmaskin omvandla delegaterna på ett internationellt politiskt toppmöte om mutantfrågan på Ellis Island strax utanför i New York City till mutanter. Wolverine, Jean Grey och Cyclops kommer emellertid till undsättning och Magnetos planer förhindras i sista sekunden. Underhuggarna Sabretooth, Toad och Mystique lyckas undkomma efter en konfrontation med X-Men.

Magneto fängslas, och eftersom han med mentala krafter kan kontrollera metall placeras han i en specialdesignad plastbur. På mutantskolan vaknar Xavier upp ur sin koma. Han besöker vännen och fienden Magneto, som dock svär att rymma från fängelset och ta upp kampen mot mänskligheten igen. På tv ser Xavier och hans adepter hur Mystique i senator Robinsons skepnad ber om ursäkt för den tidigare antimutantkampanjen. Xavier känner dock att hotet mot alla mutanter, som möjligen representerar ett nytt evolutionssteg i mänsklighetens utveckling, kvarstår.

Till skillnad från konkurrenten DC (Superman, Batman) har Marvel (Spider Man, Fantastic Four, X-Men) fram tills nu inte lyckats locka Hollywood till storsatsningar. Den enda nischen man etablerat sig i är kabelkanalernas undermåligt animerade barnfilmer. Länge har det talats om att James Cameron skulle göra Spider Man, men det ser för ögonblicket inte ut att förverkligas. Möjligen kan det bli aktuellt efter framgångarna med den här filmen, X-Men – det förmodligen mest osannolika valet av superhjältar för en stor Hollywoodproduktion. Särskilt slås man av det då man tänker på den omsorgsfulla kastrering Tim Burton gjorde sig skyldig till, då han förvandlade Frank Millers revisionistiska hjälteporträtt i seriealbumet Batman: The Dark Knight Returns (1986) till den konventionellt tråkiga och felaktigt rollbesatta Batman (1989). Detta trots att framgångarna för just Millers album var en av de främsta anledningarna till att Burtons film gjordes.

Supermänniskorna med x-genen är nämligen en samling ytterst motvilliga hjältar som hela tiden lever under hotet från en mänsklighet som fruktar och till och med hatar dem. De kan inte ens komma överens med varandra och är på grund av sina övermänskliga egenskaper socialt och psykologiskt handikappade. Den dystopiska världsbilden i serien uppmuntrar knappast heller till känslan av att världen och mänskligheten ska eller ens bör räddas. Den Joseph McCarthy-liknande senator Kelley, som driver en opportunistisk hatkampanj mot mutanterna, är bara en hårsmån från att framställas som en tvättäkta nazist. Och det blir särskilt problematiskt eftersom den människohatande superskurken Magneto, som dessutom är en före detta koncentrationslägerfånge, faktiskt tycks ha fog för sitt krig mot omvärlden.

Bland det mest anmärkningsvärda med Bryan Singers X-Men är faktiskt därför att den överhuvudtaget gjordes och att den gjordes med förlagans kärva och problemfyllda handlingspremisser bevarade. Uppenbarligen i ett försök att konfrontera anklagelserna mot att i sin förra film, Sommardåd (Apt Pupil, 1999), ha banaliserat och trivialiserat nazismens ondska inleder Singer nästan dumdristigt djärvt denna serietidningsfilmatisering – en genre som dessutom fortfarande har låg kulturell status – med en skakande scen från ett koncentrationsläger för att sedan knyta den till den amerikanske senatorn Kelleys politiska utspel om att registrera och ”oskadliggöra” mutanter. Implikationen att dagens rasistiska och xenofoba krafter inom det amerikanska – och västerländska – samhället följer i nazi-Tysklands ideologiska fotspår är kanske förenklad, men knappast orimlig.

Imponerande är också den omsorg med vilken Singer framställer några av X-hjältarnas skadade psyken och sociala oförmåga. Förmodligen av tidsskäl väljer han ut två, Wolverine och Rogue, till psykologisk fördjupning medan de övriga förblir skissartade. Wolverine tecknas som en arketypisk ensamvarg, driven av självförakt och agg mot omvärlden då han i Alaskas utmarker hjälpligt drar sig fram som professionell slagskämpe. Eftersom han lider av minnesförlust efter ett grymt experiment, då han på grund av sin mirakulösa förmåga till självläkning fick ett stålskelett med utskjutbara stålklor inplanterat i kroppen, blir hans tragedi att han saknar ett förflutet. Den förhistorien ser dock ut att kunna utredas i en eventuell efterföljare att döma av slutscenen, då Wolverine ger sig iväg för att söka sanningen bakom sina alltmer påträngande minnesbilder från experimentet.

Rogue lider snarast av att minnas för mycket. I en scen som med obehaglig precision träffar tonårsångestens värsta föreställningar gör Rogues bisarra och okontrollerbara egenskaper att hon i en trevande inledning till sexdebuten kommer till chockartad insikt om att hon aldrig kan ha intim kroppskontakt med någon människa under resten av sitt liv. När Singer därför placerar henne och Wolverine vid världens frusna ände, bokstavligen utfrusna från civilisationen, ligger associationerna till Frankensteins monster, som i Mary Shelleys roman tar sin tillflykt till Nordpolens isvidder, nära till hands. Och häri ligger nog nyckeln till den emotionella kraften i Singers framställning av mutanterna: Genom att spela på allas våra känslor av att vara alienerade och missförstådda lyckas han väcka våra sympatier för ”monstren” samtidigt som han inte för en sekund låter oss ignorera deras livsfarliga egenskaper och labila själsliv.

Singer har alltså lyckats skapa ett emotionellt djup i en genre där man knappast väntar sig sådana dimensioner. Men för det betalar han ett pris. Fokuseringen på de två X-hjältarna reducerar de andra rollgestalterna till bakgrundsfigurer och riskerar genom att dra ned på berättartempot i filmen att alienera den hårda kärnan av actionfilmälskare som väl ändå utgör huvuddelen av den tilltänkta publiken. Han får också problem med expositionen, alltså presentationen av rollgestalternas egenskaper och premisserna för handlingen. Mängden av supermänniskor, vars antal ändå reducerats betydligt från serieförlagan, med olika, märkliga egenskaper tvingar filmen till forcerade utläggningar, ofta i monologform, så att även ”Slow Joe in the Back Row” som inte läst den tecknade serien ska kunna hänga med.

Inte heller tycker jag att Singer lyckas särskilt bra med action- och konfrontationssekvenserna, som endast i undantagsfall höjer sig ovanför det standardmässigt konventionella. Särskilt besvärande blir det i slutuppgörelsen som med överladdad symbolik och antikvariska melodrameffekter utspelas på Frihetsgudinnan, något som leder associationerna till Hitchcocks Sabotör (Saboteur, 1942). Det hjälper knappast heller att specialeffekterna här är filmens klar svagaste, med modelliknande farkoster och en inte alltför övertygande scenografi i studiolandskapet. Och med tanke på att man haft 37 års utgivning av serietidningar om X-Men att ösa ut borde man nog kunnat konstruera en starkare berättelse än en tämligen långsökt historia där Magneto av outgrundliga skäl vill ge sina motståndare egenskaper av samma övermänskliga dimensioner han själv har.