U-571 – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Jonathan Mostow. Manus: Jonathan Mostow, Sam Montgomery, David Ayer. Foto: Oliver Wood. Musik: Richard Marvin. I rollerna: Matthew McConaughey, Bill Parton, Harvey Kakel, David Keith.

Bropalatset I Malmö, Sandrews i Lund.

Som en fortsättning på provokationerna mot de brittiska nationalkänslorna i Patrioten kommer U-571, en film som fiktionaliserar hur de allierade kom över tyskarnas krypteringsmaskin Enigma. Pliktskyldigt redovisar man historiska fakta om hur engelsmännen i två egentligen slumpartade militära konfrontationer 1941 och 1942 tog en Enigmamaskin respektive ett chifferdokument från tyska ubåtar. Amerikanerna gjorde också en sådant kap, men först år 1944.

I filmen – som utspelas 1942 och verkar rida på en våg av flaggviftande nostalgi kring andra världskriget – är det förstås enbart amerikaner inblandade. Och deras militära insats är, på tvärs mot de historiska källorna, resultatet av en omsorgsfull planering av underrättelsetjänsten. Med en ubåt ombyggd för att likna tyskarnas utför man ett överraskningsanfall. Efter ett visst manfall tar man den tyske kaptenen till fånga. Det visar sig naturligtvis vara en dålig idé eftersom denne, i klassisk nazi-skurktradition, är en kallhamrad mördare som förtjänar att slås ihjäl som en galen hund.

U-571 är föga mer än en variant på tidigare klichébemängda ubåtsfilmer som Jakten på Röd Oktober (1990) och Rött hav (1995) med en påklistrad Rädda menige Ryan-scen där några amerikaner dör för att vi lite pliktskyldigt ska undervisas om att krig är ett helvete. Med undantag av den scenen är händelseutvecklingen nästan stötande lättvindig fram till den heroiska finalen.

Länge känns den i och för sig habilt klippta filmen spännande därför att man hela tiden väntar sig komplikationer eller någon oanad vändning i handlingen. Men här finns inte ens någon Spionen som kom in från kylan-liknande mullvad i amerikanernas led. Därmed legitimeras inte heller avvikelsen från de verkliga händelseförloppen som inspirerat U-571 och som man efter filmens rumphugga slut inser skulle ha varit ett bättre manusunderlag.