USA 1999. Regi Michael Mann Manus Eric Roth, Michael Mann Förlaga Tidningsartikel ur Vanity Fair Titel ”The Man Who Knew Too Much” Författare Marie Brenner Foto Dante Spinotti Klipp William Goldenberg, David Rosenbloom, Paul Rubell Scenografi Brian Morris Musik Pieter Bourke, Lisa Gerrard. Med Russell Crowe Jeffrey Wigand Al Pacino Lovell Bergman Christopher Plummer Mike Wallace Diane Venora Liane Wigand Philip Baker Hall Don Hewitt Lindsay Crouse Sharon Tiller Michael Gambon Thomas Sandefur Gina Gershon Helen Caperelli. Producenter Michael Mann, Pieter Jan Brugge Produktionsbolag Mann/Roth Productions och Forward Pass Pictures för Touchstone Pictures Längd 158 minuter Svensk distribution Buena Vista Svensk premiär 2000-03-17.
Louisville, Kentucky 1993. Jeffrey Wigand, doktor i kemi, får sparken av tobaksbolaget Brown and Williamsons (B&W) forskningsavdelning sedan han tagit avstånd från deras kemiska manipulationer med cigaretterna för att öka nikotinberoendet hos rökare. Han kontaktas året därpå av Lovell Bergman, en före detta radikal tidningsjournalist som arbetar som producent för tv-bolaget CBS ansedda nyhetsprogram 60 Minutes, och får ett konsultuppdrag för ett program om sängrökning. Vid deras möte antyder Wigand att han sitter på känslig, konfidentiell information. Lovell blir intresserad eftersom det just hållits ett senatsförhör om rökning, där ledande chefer – bland annat Thomas Sandefur från B&W som sparkade Wigand – inom tobaksindustrin svurit på att det inte finns någon forskning som visar på att nikotin är beroendeframkallande. Wigand tar ett arbete som kemilärare på en high school och börjar på olika sätt motta hotelser från sin före detta arbetsgivare, som övervakar honom via inhyrda agenter och telefonavlyssning. Han förses med livvakter av Bergman och ställer trotsigt upp i en bandad intervju för 60 Minutes, där han berättar allt han vet. Strax därefter lämnar hans hustru honom och tar barnen med sig. På grund av åtalsrisken för avslöjande av företagshemligheter och ett förestående samgående med Westinghouse Electric beslutar sig CBS bolagsstyrelse för att inte sända intervjun med Wigand. Istället lyckas B&W sätta igång en förtalskampanj mot Wigand i olika massmedier. Bergman kämpar för att CBS ska sända intervjun, men istället klipps programmet om så att den väsentliga informationen uteblir. Rasande läcker Bergman information om programmets innehåll till en journalistkollega på New York Times. Snart är Wigands information förstasidesnyheter, och CBS sänder slutligen i maj 1996 intervjun med Wigand såsom Bergman utformat den från början.
Många av efterkrigstidens främsta science fiction-författare i USA – Philip K Dick, Frederick Pohl, Alfred Bester med flera – förutspådde för femtio år sedan att USA inom en snar framtid inte längre skulle styras av politiska institutioner utan av storföretagen i ett nyfeodalt, totalitärt samhällssystem. Sedan dess har från tid till annan gjorts gällande att det sedan länge funnits så kallade kungamakare, företagsledare och multimiljardärer som – via enorma pengainsatser och mediemanipulation – ser till att deras presidentkandidat vinner. I praktiken skulle alltså USA redan vara ett totalitärt, korporativt samhälle.
Det talas ibland om det militärindustriella komplexet, en term myntad av Ike Eisenhower, som beteckning för en sammansmältning av Pentagon och den mäktiga vapenindustrin till en tungt vägande maktfaktor. Oliver Stone låter oss ana förgreningarna och inflytandet av denna maktgrupp i JFK (1991). I Stones Nixon (1995) har titelpersonen år 1963 ett informellt möte med en grupp oljemiljardärer som uppenbarligen önskar att förbigå folkets röst, och i lätt förtäckta ordalag skojar de om möjligheten att undanröja John F Kennedy. Men dessa inslag förblir vaga och outvecklade underintriger i de respektive filmerna.
De flesta konspirationsthrillrar, det vill säga politiska filmer med en thrillerintrig kring konspirationer – från Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, 1962) till paranoiakomedin Wag the Dog (1997) – har betonat det politiska maktspelet och krafter inom statsapparaten som avgörande. Det har också de senaste åren kommit filmer och tv-serier där konspirationstemat bortförklarats eller trivialiserats som utomjordiska makters spel (Arkiv X – tv-serien och filmen), kittlande lekar för att döva tristessen hos blaserade och alienerade moderna människor (The Game, 1997) eller helt enkelt som en komisk samling knasbollars bisarra och klantiga intriger, se Konspirationen (Conspiracy Theory, 1997).
Därför ter sig Michael Manns Insider desto mer anmärkningsvärd när den direkt angriper storföretagens möjligheter att agera som en totalitär stat i staten för att tysta obekväma personer. Tobaksbolaget B&W mobiliserar en mindre armé av FBI-liknande agenter som förföljer och trakasserar Wigand. Anonyma dödshot i brevlådan och via e-post fungerar som diskret och effektiv terror mitt i vardagen. Och när han anlitar delstatens FBI-agenter förstår han snart att även den föregivet omutliga rättsskipningen kan köpas för pengar. Istället för att säkra bevismaterial undanröjer de effektivt alla spår och antyder med all önskvärd tydlighet att Wigand är en paranoid knäppskalle som själv har fabricerat hoten.
I en mindre skicklig regissörs händer skulle det här kunnat spåra ur till patetiskt offerdrama, en plump agitation med rättshaveristiska övertoner. Men Wigand är varken fläckfri, heroisk eller ömkansvärd. Den australiske skådespelaren Russell Crowe gestaltar honom som lite stel och fyrkantigt formell. Hans äktenskap är redan innan händelserna påbörjas i gungning. Och som en smått idiotiskt plikttrogen småborgare har han egentligen tänkt välja det lättaste alternativet – att hålla käften med det han vet i enlighet med tystnadsavtalet mot försäkringar om livslång, ekonomisk trygghet (ett väl tilltaget avgångsvederlag samt bibehållna sjukförsäkringar och pensionsinbetalningar livet ut).
Det är ironiskt nog B&W som i sin paranoia missförstår Wigands möten med 60 Minutes-producenten Bergman, och som genom att omedelbart ta till maktspråk med storsläggan pressar Wigand in i ett hörn där hans stolthet tar överhanden. Först då fattar han sitt avgörande beslut om att berätta vad han vet om den häpnadsväckande cyniska forskningen som tobaksbolagen bedriver och som i slutänden tar livet av miljontals människor. Wigands lite barnsliga trotsighet förminskar emellertid varken honom eller hans beslut; hans reaktion är djupt mänsklig och helt i enlighet med den lite truliga, inbundna person han framställs som.
Mann lyckas till och med göra hans öde till en genuin tragedi. Wigand förlorar nämligen inte bara fru, barn och pengar. Han förlorar sin heder och integritet när B&W i filmens kanske mest skrämmande sekvens anlitar vad som förefaller vara professionella journalister, som på direkt uppdrag vinklar ofördelaktig bakgrundsinformation om Wigand och lyckas sätta igång en massiv smutskastningskampanj i landets mest inflytelserika dagstidningar och tv-kanaler. Det blir till en chockerande uppvisning av hur medieindustrin genom att ingå i storkoncerner har bytt lojalitet från mannen på gatan till kontorsskrapornas direktörsrum och journalistiken i allt högre grad blivit ett språkrör för dessa ägarintressen.
Och Mann stannar inte här, utan låter B&W:s skrupelfria företagspolitik speglas i CBS-koncernens interna maktspel. Det visar sig i filmen att det inte är de juridiska tveksamheterna kring avslöjandet av företagshemligheter som är det huvudsakliga skälet till att intervjun med Wigand stoppas utan programmets inverkan på en förestående försäljning av tv-bolaget till Westinghouse. I valet mellan brösttonerna om journalistikens omutliga sanningssägande och vinstintressenas underförstådda, logiska konsekvens vinner alltid vinstintressena.
Mann skildrar detta skickligt genom att låta journalisten och programankaret Mike Wallace få en snarlik roll i förhållande till CBS som Wigand har i förhållande till B&W; så länge han med nöd och näppe kan upprätthålla illusionen om bibehållen integritet är han intill dumhet lojal, men när maktspråket blir för naket reagerar han med sårad fåfänga snarare än moralisk upprördhet. Olyckligtvis låter Mann denna omsvängning i Wallaces hållning ske i en scen då CBS företagsadvokat Helen Caperelli med klumpig bitchighet agerar husbondens röst, varpå Wallace läxar upp henne med machorevanschistisk vällust. De sexualpolitiska undertonerna i scenen menar jag blir ett missgrepp och styr bort intresset från vad det verkligen gäller: en bokstavlig uppvisning av den alltmer spridda, totalitära storföretagskulturen som ytterst hotar att underminera demokratin i samhället.
Men det här är en marginalanmärkning på en film som i sin politiska djärvhet saknar motstycke i amerikansk film de senaste tjugo åren. Jag skulle till och med vilja hävda att den här filmen på många sätt överglänser klassiska politiska thrillrar som Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976) eller Kinasyndromet (The China Syndrome, 1979). Det gör Insider genom att dels avstå från glamourösa divalater från etablerade stjärnor som skulle kunna ställa händelseförloppet i bakgrunden, dels genom en konkret fallbeskrivning med faktiska namn och händelser återgivna utan mer än ett minimum av dramaturgisk bearbetning.
Mann regisserar med ett sakligt tonfall som tillsammans med Dante Spinottis expressionistiska användning av färgfilmsfotot som inte står Vittorio Storaro efter och den musikaliska klippningen skapar stor filmkonst. Bland de bästa sekvenserna härvidlag är den till synes händelsefattiga utvikningen då Wigand tvekar inför sitt vittnesmål i en domstolshearing om tobakens skadeverkningar i Mississippi.
Kameran fångar Wigand ensam mot en havshorisont där han tvekar inför språnget ut i det stora okända. Han och vi vet att hans beslut, oavsett vilket, kommer att få vittgående konsekvenser för honom. Sedan vänder han sig mot det väntande polisuppbådet och bestämmer sig. Klippningsrytmen blir hetsig och kameran är kvasidokumentärt skakig, men vid rättssalen bryts mönstret igen till en drömsk slow motion som återger hans främlingskap inför det massiva medieuppbåd som har makten att antingen göra honom till hjälte eller hänga ut honom som knäppgök till allmänhetens bespottande. Här får åskådaren genom Manns skarpsinniga bildberättande en försmak av det oerhörda godtycke som styr nyhetsrapporteringen i massmedierna, vars lättmanipulerade lynchmobbsmentalitet Wigand snart ska bli ett offer för.
© Michael Tapper, 2000. Filmhäftet, vol. 28, nr. 2 (#110), s. 71—72.
