The Filth and the Fury (FH)

Storbritannien/USA 1999. Regi Julien Temple Kompletterande foto Geordie Devas Klipp Niven Howie Musik Sex Pistols. Med Sex Pistols: Paul Cook, Steve Jones, Glen Matlock, John Lydon/Johnny Rotten, John Ritchie/Sid Vicious. Producenter Anita Camarata, Amanda Temple Produktionsbolag Jersey Shore och Nitrate Film för Film Four Ltd i samarbete med Sex Pistols Längd 107 minuter Svensk distribution Folkets bio Svensk premiär 2000-06-30.

En schematisk tidsbild av arbetslöshetens och strejkernas Storbritannien i mitten av 1970-talet förklarar den sociala och politiska bakgrunden till punkrockens genomslagskraft som kontrast till den förhärskande glitter- och symfonirocken. John Lydon, alias Johnny Rotten, Steve Jones, Paul Cook, Glen Matlock och – i en tidigare intervju – John Ritchie, alias Sid Vicious, berättar om Sex Pistols uppgång och fall 1975-1978. Deras berättelser illustreras av arkivmaterial från BBC, ITV och Julien Temples egna filmupptagningar från den tiden, inklusive klipp från hans tidigare biograffilm om Sex Pistols, The Great Rock’N’Roll Swindle (1980).

Flogging a Dead Horse var den träffsäkra, nihilistiskt ironiska men i slutänden publikföraktande cyniska titeln på ett Sex Pistols-samlingsalbum från 1979. Låtarna på skivan var sådant som tidigare utgivits, men med den nya förpackningen skulle man få punknördarna från medelklassen som köpte allt att hosta upp några spänn till. På samma sätt förhåller det sig med filmen The Filth and the Fury.filth and the fury 2

Från en flyktig klassanalys av punkrörelsens sociala rötter och politiska drivkrafter är vi snabbt tillbaka i samma okritiskt återgivna anekdoter som i Malcolm McLaren egorunkande självlanseringsnummer, filmen The Great Rock’n’Roll Swindle, nu dock med omvänt perspektiv: bandmedlemmarnas. McLaren demoniseras, och de åldrade, fetlagda och allt mindre hårfagra rockikonerna – barmhärtigt avfilmade som skuggprofiler i socialpornografisk anda à la 1970-tal – får återupprepa samma historier som de tidigare lagt ut texten om på längden och tvären i intervjuer och böcker.

Inte oväntat utmynnar The Filth and the Fury i en filmad version av den karismatiske och ofta välformulerade sångaren John Lydons självbiografi Rotten: No Irish, No Blacks, No Dogs från 1993. Med samma renons på ödmjukhet som McLaren låter han oss förstå att alla idéerna egentligen kom från honom: kläder, scenutspel, medieattityd, musikinspiration och så vidare. Hans förklaring till McLarens och dennes numera världsberömda modedesignpartner Vivanne Westwoods bidrag till mode- och musikrörelsen är följaktligen att de helt enkelt stal alla hans geniala uppslag.

Medan Lydon vältrar sig i narcissism och Paul Cook och Steve Jones, tårfyllda av alla minnen från alla avsugningar som de njutit av under turnéerna, framstår som två försupna rockvrak så tillhör den kanske intressantaste rösten i sammanhanget Glen Matlock – basisten som, på grund av de övrigas musikaliska oförmåga, gjorde det mesta av låtskrivandet. Hans minnen antyder precis det som musikjournalisten Jon Savage i sin osentimentala punkhistorieskrivning England’s Dreaming också hävdar – och som Lydon givetvis avfärdar – nämligen att Sex Pistols, liksom exempelvis The Clash, konstruerades till kläd- och musikstil av sina respektive managers för att lanseras som säljande varor på rockmusikmarknaden.

Bandmedlemmar som inte passade in i imagen motades ut, och all energi fokuserades på att generera medieintresse snarare än på musiken. Det var också anledningen till att Matlock petades från bandet. Sid Vicious kunde inte spela en ton, men vad gjorde väl det när han hade rätt utseende och en image-korrekt, självdestruktiv hållning. Likaså gör Temple och bandmedlemmarna i Sex Pistols ett stort nummer av att de kom från arbetarklassen. De hade förstås knappast monopol på att ha arbetarrötter. Det hade ju många av de rockartister som de föraktade och som filmen genom implikationer framställer som ett dekadent rocketablissemang, inte minst då The Beatles. Men genom att framställa sig som språkrör för arbetarungdomens sociala frustrationer fick Sex Pistols och andra band, bland andra The Clash, det som den normgivande rocktidningen framför alla, New Musical Express (NME), betecknade som ”street credibility”, alltså en social legitimering som unga män från gatan med rätt att vara förbannade.filth and the fury tidning

För många av de här banden var slitningarna mellan de feta kontrakten på etablerade skivbolag och den föregivna rebellimagen säkert svåra, och med oförglömliga minnen av en fantastisk helkvällskonsert med The Clash 1980 i ett upploppshärjat Lewisham kan jag inte annat än tro att det fanns ett äkta patos hos många av de här banden. Men jag skulle önska att tillbakablickarna från den här tiden någon gång riktades mot de sanna men obesjungna hjältarna – de som mödosamt byggde upp alternativa skivbolag och distributionskedjor som exempelvis det londonbaserade Rough Trade.

I det perspektivet ter sig Temples film av många skäl patetisk i sin kvasipolitiska retorik. Det suddiga och korniga sammelsuriet av videobilder, inklippta från tv-program och filmer under intervjuerna, känns i The Filth and the Fury mest som ett desperat försök från en samling föredettingar – inklusive regissör Temple – att krama ännu en slant ur sagan om Sex Pistols. Sedan kan John Lydon prata hur mycket han vill om sin föregivna kreativitet och integritet.

© Michael Tapper, 2000. Filmhäftet, vol. 28, nr. 3 (#111), s. 63.