The Cell – Michael Tapper

USA/Tyskland 2000. Regi: Tarsem Singh. Manus: Mark Protosevich, Foto: Paul Lauren Musik: Howard Shore. I rollernaa: Jennifer Lopez, Vincent D’Onofrio, Vince Vaughn, Marianne Jean-Baptiste.

Filmstaden i Malmö

I The Cell blandas ingredienser från När lammen tystnar, The Matrix och ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR med en psykoterapeutisk frälsningsberättelse av klassiskt snitt. Jennifer Lopez agerar en före detta socialarbetare som med hjälp av en neurologisk dockningsstation kan färdas som en psykonaut in i andra människors själsliv här: patienter som på grund av ett trauma hamnat i koma.

Huvudnumret är en färd in i en schizofren seriemördares inre skräckkabinett, och för att hålla publiken på helspänn håller dennes senaste offer på att drunkna i en självpåfyllande vattentank alltmedan videokameror registrerar förloppet i förövarens perversa njutning.

Det gäller alltså för huvudpersonen att ta sig in psykopatens hjärnlabyrint för att lista ut var offret finns så att denna kan räddas i tid.

Men reklamfilmsregissören och spelfilmsdebutanten Tarsem Singh har poängterat att seriemördarintrigen egentligen var helt underordnad för hans motiv att göra The Cell. Istället är filmen ännu en hollywoodskt oförblommerad kärleksaffär med den slags avancerade virtuella världar som man finner i de mest påkostade reklamfilmerna, rockvideorna samt i dator- och tv-spel.

Med god hjälp av trendsättande designern Eiko Ishiokas (Mishima, Bram Stoker’s Dracula) konstfullt bisarra dräkter och en generöst tilltagen budget för dekorer ska publiken bokstavligen förflyttas till ett inre landskap. Filmen balanserar flera gånger på gränsen till att bli en kalkonfilm, särskilt i en slutscen då terapeuthjältinnan iklär sig rollen som en Mariagestalt från ett vykort hämtat ur mördarens barndomsminne.

Räddningen ligger i utmärkta skådespelare som fyller ut de ytligt tecknade rollgestalterna samt Tarsem Singhs visuella begåvning. Om än hans regi ibland kantrar över till tablåscener som ser ut som påkostad skolteater.