Sleepy Hollow

USA/Tyskland 1999. Regi: Tim Burton. Manus: Andrew Kevin Walker ef­ter Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Foto: Emmanuel Lubezki. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Johnny Depp, Christina Ricci, Miranda Ri­chardson, Michael Gambon, Cas­par Van Dien. Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund.

Det finns myck­et som talar till Sleepy Hollows fördel. Rollistan är fylld av förstklassiga brittiska och amerikanska skådespelare. Rick Heinrichs med rätta Oscarsbelönade scenografi framställer tillsammans med mexikanen Emmanuel Lubez­kis filmfoto effektfullt och sug­gestivt ett gränsland mellan autentisk tidsskildring och en expressiv stilisering, där det senare antyder att vi trätt in i sagans land. Och den begåva­de manusförfattaren Andrew Kevin Walker (Se7en) har på ett föredömligt sätt förvandlat Washington Irvings skräckklassiker om den huvudlöse spökryttarens blo­diga framfart kring en liten by i norra delarna av staten New York år 1799 till en fungerande filmberättelse.

Tim Burton (Edward Scis­sorhands, Ed Wood) skulle med sin egenartade bildfanta­si kunnat bli ett utmärkt kom­plement i sammanhanget, men hans regi är på några vä­sentliga punkter förödande för filmen. Redan i inledning­en, då en hästdroska stormar fram under en stormpiskad natt förföljd av spökryttaren, irriterar bristen på visuell dy­namik. Med slapp och rutin­mässig regi slarvar Burton bort en klassisk skräckmelo­dramatisk scen.

Han verkar heller inte ha be­stämt sig om han ska gå in för svart humor eller för en allvar­sam skräckskildring. Följakt­ligen är den från storstaden ut­sände kriminalaren Ichabod Crane (Johnny Depp) ibland inspektör Clouseau från Rosa Pantern-filmerna och ibland Sherlock Holmes. Ingen av egenskaperna roar eller fasci­nerar. Depps rollfigur framatår bara som knäpp.

Den största missen ligger dock i hanteringen av birolls­innehavarna – Michael Gambon, Miranda Richardson, Jeffrey Jones, Ian McDairmid, Richard Griffiths med flera – ­som mest blir statister i filmen. Engagemanget för dem blir obefintligt, något som under­minerar själva skräckeffekten när spökryttaren drar ut på mördarstråt.

Slutet, då den skyldige i en utomordentligt krystad mono­log rabblar bakgrunden till händelserna, blir en fatal anti­klimax som slutligen sänker filmen. Återstår en rad mord­scener som efterhand blir lika mekaniska som de i Fredagen den 13:e-filmerna. Det är be­klämmande eftersom man bit­vis i Sleepy Hollow skymtar en klassisk skräckberättelse som hade kunnat bli en skräckfilmsklassiker.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-03-31.