USA 2000. Regi: Tom Dey. Manus: Alfred Gough, Miles Millar.Foto: Dan Mindel. Musik: Randy Edelman. I rollerna: Jackie Chan, Owen Wilson, Lucy Liu, Roger Yuan.
Filmstaden i Malmö och Lund
Den här västern-skrönan om en soldat i den kinesiske kejsarens livgarde som med hjälp av en laglös cowboy ska befria en prinsessa från samvetslösa kidnappare är en klassisk Jackie Chan-film på gott och ont. Som actionhjälte med talang för spektakulära slapstickstunts i en märklig kombination av karatemästaren Bruce Lee och stumfilmskomikern Buster Keaton, är Chan oemotståndligt charmig och underhållande. Och för alla som missat denne Östasiens populäraste stjärna under de senaste 25 åren, är detta en film så god som någon att börja bekanta sig med honom.
Det finns dessutom ett gott uppsåt i den dråpliga men positiva skildringen av indianerna samt i det för genren ovanliga inslaget om de kinesiska rallarnas omänskliga villkor under anläggandet av den transkontinentala järnvägen. Trist nog undviker man i sistnämnda fall att peka på de kallhamrade och vinsthungriga järnvägsbolagen som skurkarna bakom det faktum att så många kineser arbetade ihjäl sig. Istället har man gjort den slavdrivande skurken till kines, tillika av klassisk Fu Manchu-typ – ondskefull på grund sin etniska tillhörighet. För att uppväga detta rasistiska porträtt har man förlitat sig på Chans hjälteroll.
På minuskontot kan man också sätta upp just det faktum att Jackie Chan själv överskuggar allt och alla i filmen. Owen Wilsons kvinnokarl till tågrånare får visserligen agera manligt sexobjekt, men reduceras alltsomoftast till ställföreträdande publik, det vill säga häpen åskådare inför Chans ekvilibristiska kampsportövningar. Likaså gör dessa stuntinslag att filmens handling tappar tempo och efterhand blir en allt tunnare tråd, en förevändning för nya stunts.
Manus och regi är acceptabelt hantverk men just så profillöst som det blir när allt fokuseras på en enda stjärna – jämför till exempel med Eddie Murphys komedier. Jag vill här dock understryka att Jackie Chan överglänser de flesta andra superstjärnor, inte minst på grund av den sympatiska framtoningen och den uppfinningsrika fysiska komiken med rötter i filmens barndom.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-09-01.