Scream 3

scream3_ver2USA 2000. Regi: Wes Craven. Manus: Ekren Kruger. Foto: Peter De­ming. Musik: Marco Beltrami. I rollerna: Neve Campbell, Court­ney Cox Arquette, David Arquet­te, Parker Posey, Lance Henriksen.

Filmstaden i Malmö och Lund

Nyckelscenen i Scream 3 ut­spelas då hu­vudpersonerna tittar på ett vi­deofilmat testamente av Randy, filmnörden från de tidigare filmerna som dör i början av del två. Postumt berättar han grundreglerna för den avslu­tande delen i en skräckfilm­strilogi, alltså just det vi ser spelas upp framför oss. Och budskapet är att det i en av­slutande det inte längre finns några regler, att vem som helst kan dö och att vem som helt kan vara mördaren.

Meningen är att publiken ska känna sig som lika stora nördar – införstådda i filmens föregivet kluriga och ständigt självreflekterande mordlek. För det finns ännu en skruv­ning i scenen: Huvudperso­nerna befinner sig på inspel­ningsområdet där filmen-i-fil­men, Stab 3 spelas in. I den filmen fiktionaliseras de tidi­gare delarnas händelser med andra skådespelare. Och på ateljéområdet i Hollywood är det meningen att filmkännar­na ska njuta av att känna igen olika kändisar, till exempel B-filmskungen Roger Corman eller Carrie Fisher (Star Wars-prinsessan Leia), i mindre roller.

Men Scream 3 har två grundläggande problem: 1. Det från Scream fräscha greppet att låta filmkaraktä­rerna föra en slags medveten dialog med publiken om gen­rens premisser är vid det här laget en uttjatad modefluga från 1990-talet. Snarare än att egga fantasin känns det som om upphovsmännen egentli­gen inte har något originellt att komma med utan måste hitta på ett sätt att åter koka upp en soppa med samma in­gredienser. 2. Vi inser snart att det visst finns regler, och de är ungefär samma som i Agatha Christies Tio små negerpoj­kar. Alltså, den man minst anar är mördaren och motivet kommer att vara så långsökt och bisarrt konstruerat att den bara kan uppstå i hjärnan på en desperat författare med idetorka.

Ödesdigert för filmen är också att spänningen och skräckeffekterna känns tama och orkeslösa. Det drivna be­rättartempot och den roliga om än ibland väl självbelåtet smarta dialogen finns inte längre. Scream 3 framstår därför mest som ett spöke från en svunnen era i skräckfilms-historien.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-04-14.