Storbritannien/Frankrike 1999. Ratcatcher. Regi, manus: Lynne Ramsey. Foto: Alwin Küchler. Musik: Rachel Portman. I rollerna William Eadle, Tommy Flanagan, Mandy Matthews, Michelle Stewart, Leanne Mullen.
Spegeln i Malmö, Kino i Lund
Det är lätt att tycka om Lynne Ramsays långfilmsdebut Råttfångaren, med dess osentimentala och fantasifulla barndomsskildring i Glasgows trångbodda, nedgångna arbetarkvarter under en sopstrejk 1973. Vi följer den tolvårige drömmaren James (William Eadle), vars skäligen enkla visioner om ett bättre liv är ett radhus i förorten, där en skördemogen spannmålsåker bildar en försvinnande horisont utanför köksfönstret.
Hela filmen genomsyras av arvet efter Ken Loach, särskilt i de lekfulla ögonblicken då en oförställd lycka bryter fram mitt i tristessen. Det Ramsay däremot saknar är den halsbrytande svarta humor hos arbetarklassen som Loach lyckas fånga i sin fulla kraft och som ofta blir till små träffsäkra analyser av klassförtryckets mekanismer.
En del av hennes stiliserade fantasiutflykter, till exempel då James vän Kenny till tonerna av Carl Orffs ”Musica Poetica” släpper iväg sin sällskapsråtta i en ballong och vi följer hennes föreställning om råttans liv bland andra gnagare på månen, är både roliga och originella. Men parallellklippningen i slutet mellan ett lyckligt och ett tragiskt alternativ känns som en tom gest med ett föregivet konstnärligt anslag och inte som den logiska konsekvensen av den utvecklingshistoria vi bevittnat.
Förvånande nog hittar man också flera klichémättade stapelvaror från slumskildringsgenren, bland annat kvarterets patetiska och gladlynta gratishora samt familjens försupne och våldsbenägne patriark. Än mer häpen blir man över den löpande vänskapsberättelsen mellan James och gratishoran Margaret Anne (Leanne Mullen) som ändar i hennes svek då hon väljer gemenskapen med de stora kvarterspojkar som förgriper sig på henne framför James innerliga och kravlösa kärlek.
Det är som om Ramsay helt plötsligt förfaller till en banal socialdarwinism, där hon låter Margaret Anne närmast masochistiskt hänge sig åt vad som förefaller vara hennes oundvikliga öde. Filmens illusionslösa arbetarskildring utmynnar därför inte i något hopp om förändring – existentiellt eller politiskt – utan punkteras av en slapp uppgivenhet, en suck över tingens oföränderliga tillstånd.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-04-28.