Pulp Fiction – Michael Tapper

Dana Polan Pulp Fiction London: BFI Modern Classics 2000

Den för många ultimata, postmoderna yta-som-innehåll-filmen Pulp Fiction (1994) ger Dana Polan – professor i film- och tv-vetenskap vid University of Southern California i Los Angeles och återkommande medarbetare i Filmhäftet – en ingående analytisk behandling. Han ser den inte bara som en enskild film eller som ett genrealster utan som ett kulturfenomen omgärdat av utbredd mytbildning bland både anhängare och kritiker.

För Polan är det emellertid inte intressant med en nördintern värdediskussion av vad som var eller inte var coolt i filmen utan att analysera filmens fragmenterade struktur och massiva ansamling av intertextuella referenser. De många vitt skilda och engagerade reaktionerna som filmen provocerade fram ägnas också en löpande diskussion genom boken.

Styrkan i Polans bok ligger i undersökningen av den vittomfattande subkultur som odlats kring filmen, vilken författaren helt riktigt beskriver som en milstolpe för kultfilmsubkulturens gränsöverskridande till att bli populärkulturellt allmängods. Och just den tidsmässiga fragmenteringen, ibland med små variationer då inslag upprepas, av den här löst sammanfogade berättelsen om ett antal människor vars öden korsas under ett dygn, förefaller vara själva nyckeln till filmens enorma kassaframgång (200 miljoner dollar i intäkter för en film med en inspelningsbudget på under 10 miljoner dollar).

Vad Polan finner är nämligen att inte bara filmkritiker och filmvetare har ägnat mycken möda åt att pussla ihop en linjär berättelse av filmen. Utan det är främst den stora publiken av Tarantino-frälsta som spenderat de gångna sex åren sedan filmens premiär åt att söka orsakssamband (Varför lämnar Vincent Vega sitt vapen i köket när han går på dass?), fylla i berättelsens alla hål (Skjuter Jules Winnfield Pumpkin och Honey Bunny på kaféet?), fundera över logiken i händelseförloppet (Varför återvänder Butch för att rädda Marcellus?) och naturligtvis jaga symboliska referenser (Den hemliga väskans lysande innehåll som allusion till den dödliga lådan i noir-filmen Natt utan nåd/ Kiss Me Deadly från 1955).

Det intressanta med dessa anhängares outtröttliga jakt på (livs)mening är att de ofta attackerar meningsmotståndare med tillmälet ”Get a life!” Formuleringen klingar som en replik ur en absurdistisk pjäs, särskilt som Polan elegant visar likheterna med hur datorspel och interaktiva hemsidor på internet fungerar. För trots en närmast total frånvaro av högteknologiska excesser – ett för actiongenren ovanligt stildrag – är alltså filmen utformad för att locka just ungdomar som älskar spelstrukturer och är anpassade till långvariga vistelser i cyberrymden.

Ibland hänfaller Polan emellertid själv åt trivialia eller långsökta intertextuella referenser. Det verkar vara eftergifter åt konsumenterna av den rika undervegetation amatöristiska, Tarantino-dyrkande hemsidor han inledningsvis beskriver. Exempel på detta är beskrivningen av hur Travolta blev kompis med Tarantino efter att de tillsammans spelat brädspelversionerna av filmen Grease (1978) och tv-serien Welcome Back, Kotter (1975-1978). Eller då han ingående argumenterar för att scenen med adrenalininjektionen i Mias hjärta är inspirerad av ett mord i Alla helgons blodiga natt (Halloween, 1978). Inget av detta fördjupar förståelsen av filmen Pulp Fiction utan platsar snarare som skojiga inslag i en Tarantino-special i kvällstidningarnas ungdomsbilagor.

Men på det hela taget borgar boken för några timmars intelligent närläsning av en film som kanske eller kanske inte var ett överreklamerat tomrum både narrativt och intellektuellt. Såväl filmens försvarare som belackare finner argument för sin sak. Och på sidan 86 avslutar Polan sin bok:

Style winning out over substance. /…/ More than any explicit message, this is the point of Pulp Fiction. This is why it is a phenomenon.