USA 2000. The Patriot. Regi: Roland Emmerich. Manus Robert Rodat Foto: Caleb Deschanel. Musik: John Williams. I rollerna: Mel Gibson, Heath Ledger, Chris Cooper, Joey Richardson, Tcheky Haryo.
Biopalatset och. Metropol i Malmö, Sandrew i Lund
Patrioten ser inledningsvis ut att bli ett moraliskt komplext epos om de ursprungliga tretton amerikanska koloniernas revolution mot den engelska kungamakten 1776-1781 och en bred fresk över krigets parter. Snabbt förfaller filmen emellertid till att bli ett antipacifistiskt propagandanummer och en hyllning till den personliga hämnden som livsideal. Den breda fresken blir till en självförhärligande enmansshow, där Mel Gibsons klädsamt motvillige hjälte ensam tycks vinna kriget.
Gibsons rollfigur Benjamin Martin är ett hopkok av flera revolutionshjältar, främst Francis Marion, som av engelsmännen fick smeknamnet ”The Swamp Fox” för sina djärva och framgångsrika gerillaräder från träskmarkerna i South Carolina, där Patrioten huvudsakligen utspelas.
I inledningen står Martin inför ett moraliskt val mellan att skydda familjen och att stå upp för sina politiska principer. Med hjälp av Charles Bronson-dramaturgi löser sig emellertid det problemet: Elakingama – här brittiska kavallerister – ger sig på familjen. Sedan blir huvudpersonen arg. Jättearg. De politiska principerna hör vi aldrig mer talas om.
Framställningen av revolutionen som en grupp vita bönders verk har blivit ett hett debattämne i USA. Indianer finns det inga och indianfrågan nämns inte. Kvinnorna är reducerade till dekor i Caleb Deschanels utsökta filmfoto. Deras insats är främst att kasta beundrande blickar på sina modiga karlakarlar till män.
Men mest raseri har bilden av slavarna som stoiskt förnöjda medhjälpare till de vita revolutionärerna vållat. En inkvoterad afroamerikansk soldat i Martins gerilla är deras representant. Hans repliker består av att han räknar ned dagarna på det år han behöver tjäna i George Washingtons styrkor innan han blir en fri man. När han väl är fri sluter han förstås ändå upp inför det avgörande slaget – till sina tidigare så föraktfulla medsoldaters plötsliga beundran Slavfrågan är särskilt känslig eftersom nationens grundare – the founding fathers – nästan alla var välbärgade slavägare.
Historieskrivningen i Patrioten är i bästa fall anakronistisk och som värst en vit makttolkning och en förolämpning mot minnet av alla dem som kämpade för ett fritt USA. Regissör Emmerich (Independence Day) och manusförfattare Rodat (Rädda menige Ryan) kan förvisso peka på tidigare vrångbilder, som D.W. Griffiths Till kamp för friheten (1924) eller John Fords Flammande vildmark (1939). Men de filmerna kan ursäktas med att de speglade då rådande nationshistorik. Nu kan vi kräva bättre.
Därför är det en klen tröst att foto, scenografi, kostym, de datoranimerade panoramavyerna och Mel Gibson som matinéhjälte utgör en fröjd för ögat.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-07-28.