O Brother, Where Art Thou?

Storbritannien/USA 2000. Regi Joel Coen Manus Ethan Coen, Joel Coen Förlaga Epos Titel Odysséen (700-talet före vår tideräkning) Författare Homeros Foto Roger Deakins Klipp Roderick Jaynes, Tricia Cooke Scenografi Dennis Gassner Musik T. Bone Burnett. Med George Clooney Everett Ulysses McGill John Turturro Pete Hogwallop Tim Blake Nelson Delmar Chris Thomas King Tommy Johnson John Goodman Big Dan Teague Holly Hunter Penny Wharvey Charles Durning Pappy O’Daniel Michael Badalucco George Babyface Nelson Wyen Duvall Homer Stokes Ray McKinnon Vernon T Waldrip Daniel Von Bargen sheriff Cooley. Producent Ethan Coen Produktionsbolag Working Title för Universal Pictures och Touchstone Pictures i samarbete med Studio Canal Längd 107 minuter Svensk distribution Columbia TriStar Svensk premiär 2000-10-06.

Mississippi, USA under det tidiga 1930-talets depression. Tre fångar – den snarfagre och munvige Everett Ulysses McGill, den våldsbenägne Pete Hogwallop samt den timide och inte alltför begåvade Delmar – rymmer från ett kedjefångläger för att tillsammans hämta ett rånbyte på $1,2 miljoner som Everett gömt nära sin hemstad, Ithaca. Det är bråttom eftersom bytet är nedgrävt i en dalsänka som inom några dagar ska läggas under vatten på grund av ett dammbygge. Vid ett vägskäl möter de den svarte musikern Tommy Johnson, som just har sålt sin själ till djävulen mot att bli en virtuos gitarrist. Han är på väg till Jackson och slår följe med trion i deras stulna bil.

Efter några äventyr, bland annat blir de vänner med den ökände och manodepressive bankrånaren George ”Babyface” Nelson, får de höra talas om en radiostation med en blind innehavare som betalar musiker för att spela in låtar. De beger sig dit och presenterar sig som The Soggy Bottom Boys. Tillsammans framför de fyra låten ”I Am a Man of Constant Sorrow” och beger sig hastigt därifrån med en hacka pengar de lurat av stationsägaren. Tommy drar iväg ensam för att fortsätta sin musikerkarriär medan trion styr kosan mot Ithaca och Everetts rånbyte.

Vid en flod ser de tre unga kvinnor som lockar dem till sig. På morgonen finner Everett och Delmar emellertid att Pete är försvunnen. De hittar hans kläder och förmodar att han är död. På en finare restaurang smörjer de kråset och bekantar sig med den enögde bibelförsäljaren Big Dan Teague, som lockar dem ut på en picknick. Ute på en enslig äng slår han ned Everett och Delmar och tar deras pengar. Utblottade får de lift med en bil till Ithaca, där det pågår en valrörelse mellan sittande borgmästaren Pappy O’Daniel och utmanaren Homer Stokes.

Everett finner sina sex döttrar och hustrun Penny, som återtagit flicknamnet Wharvey och tagit ut skilsmässa för att kunna gifta om sig med O’Daniels kampanjledare Vernon T Waldrip. Bröllopet ska äga rum dagen därpå. Modstulen går Everett tillsammans med Delmar på bio, där de av en händelse stöter på Pete, som efter att ha angivits av kvinnorna vid floden åter blivit kedjefånge. Senare på kvällen fritas han av sina vänner, men alla tre hamnar av en slump på ett Ku Klux Klan-möte där Tommy Johnson just ska lynchas. De räddar Tommy, får reda på att Homer Stokes är klanledaren samt lyckas knocka klanmedlemmen Big Dan Teague med ett stort brinnande kors innan de tar sig därifrån.

Tillbaka i Ithaca uppträder de återförenade fyra som The Soggy Bottom Boys på ett radiosänt valmöte för Homer Stokes. Konserten avbryts dock av Stokes, som avslöjar dem som förrymda kedjefångar, kallar dem ”niggerlovers” och i sin upphetsning röjer att han är klanledare. Men eftersom The Soggy Bottom Boys skiva slagit alla försäljningsrekord och gjort gruppen omåttligt populär vänder sig publiken mot Stokes istället. Och medan utmanaren förs bort för att kläs i tjära och fjädrar griper Pappy O’Daniel tillfället för att vinna sympatier. Han benådar alla i gruppen och utnämner dem till sin hjärntrust för den kommande mandatperioden. Everett återförenas med Penny.

Lyckliga och fria beger sig alla fyra till dalen där Everetts rånbyte är gömt. Väl framme vid hans hus möts de emellertid av sheriff Cooley, som förberett deras ankomst genom att gräva gravar och hänga upp strypsnaror. Om deras benådning vet han inget. Han bryr sig inte heller. Och inte hjälper det att Everett avslöjar att det inte finns något rånbyte. Avrättningen förhindras turligt nog av de framvällande vattenmassorna. Alla fyra räddar sig därifrån simmande. Tillbaka i Ithaca upptäcker Penny att Everett tagit fel ring med sig för det stundande bröllopet. Upprörd stormar hon iväg med de sex döttrarna i ledband efter sig.

O Brother, Where Art Thou? har tagit sitt namn efter den socialt medvetna film som huvudpersonen, den välbärgade regissören John L Sullivan (Joel McCrea), i Preston Sturges komedi Med tio cents på fickan (Sullivan’s Travels, 1941) säger sig vilja göra i Hollywood. Sturges var, likt bröderna Coen, en manusförfattare och regissör som gärna vältrade sig i kulturella referenser. Originaltiteln och delar av händelseförloppet till Sturges film är i sin tur inspirerade av Jonathan Swifts allegoriska klassiker Gullivers resor (Gulliver’s Travels, 1726). Måltavlan för den reaktionäre Sturges’ satir var de hollywoodska filmarbetare som av partikamrater kallades ”swimming pool communists”. Ett sådant exempel är Clifford Odets (en direkt inspirationskälla även till titelrollen i Barton Fink, 1991), som kom till Hollywood efter att ha gjort sig ett namn på 1930-talet med pjäser fyllda av högstämt socialt patos.

Djärvt eller dumdristigt anger Coen-bröderna Homeros episka dikt Odyssén som förlaga till filmen, och med lite ansträngning kan man identifiera åtminstone några uppenbara referenser: Liksom förlagans huvudpersoner flyr filmens luggslitna kedjefångar för att färdas hem till Odysseus (Everett Ulysses McGill) som hoppas återförenas med sin fru Penelope (Penny). Faror lurar på vägen. Kvinnliga sirener (kvinnorna vid floden) förför dem med sina locktoner, och en cyklop (den både bokstavligt och bildligt enögde Big Dan Teague) hotar att slå ihjäl dem. Över de politiskt upprörda vattnen tvingas Odysseus och hans följeslagare navigera mellan Scylla och Charybdis (politikermotståndarna Pappy O’Daniel och Homer Stokes). Slutligen har Penelopes friare reducerats till en, som tämligen enkelt röjs ur vägen så att det äkta paret ska kunna återförenas.

Liksom i bröderna Coens tidigare filmer kommer mycket av humorn från en något tillskruvad skildring av etniska och kulturella egenheter typiska för platsen där handlingen utspelas. Detta kombineras med träffsäkra, pastischartade stilgrepp från etablerade filmgenrer och en gärna självironiskt markerad kameraplacering och klippning. Lägg till ett galleri trögtänkta och naivt stereotypa huvudpersoner, inte helt olika den klassiske svenske filmtönten, och placera (mestadels) dramat i vardagsmiljö – och en Coen-film är född. I Blood Simple (1984) var scenplatsen ett svettdrypande ökenhett Texas och genren film noir. Arizona Junior (Raising Arizona, 1987) hade den tecknade filmen som genreförebild, särskilt Chuck Jones’ absurda och surrealistiska Roadrunner-filmer om Hjulben och Gråben, och utspelades liksom dessa i ….öh… Arizona.

Gangsterfilmen Millers Crossing (1990) om shakespeareska intriger i en irländsk brottsorganisation var första gången som bröderna Coen dessutom lade till en ironisk-fetischistisk tidsskildring, då av ett Chicago på 1930-talet som helt dominerades av en Art Deco-scenografi. Kärleksaffären med Art Deco fortsatte även i de två följande filmerna. Den första, guldpalmvinnaren Barton Fink, var en träffsäker parodi på Hollywood under studioerans glansdagar på 1940-talet. Tydligt inspirerade av Neal Gablers etniska historieskrivning An Empire of Their Own: How the Jews Invented Hollywood (1988) tecknar bröderna Coen, som själva har judiska rötter, ett Hollywood där en vulgär studiomogul tillika judisk immigrant från Östeuropa (läs: MGM-chefen Louis B. Mayer) är så ivrig att bli en del av västkustens WASP-elit att han till och med lägger sig till med deras antisemitism. Offret för hans skräckvälde blir den judisk-intellektuelle pjäsförfattaren Barton Fink (läs: Clifford Odets) som försöker sälja sin själ som manusförfattare till Hollywood men som inte riktigt har den rätta hårdheten eller kanske ens talangen.

Därefter kom filmen med den kanske mest framträdande Art Deco-arkitekturen: Strebern (The Hudsucker Proxy, 1994), en Frank Capra-inspirerad moralitet i 1930-talets New York som till skillnad från de flesta andra av Coens filmer helt spelades in i stiliserade studiomiljöer. Kriminalfilmen Fargo (1996) var en återgång till vardagsrealistiska samtidsmiljöer. Man kan se den som en antites till Blood Simples noir-inspirerade triangeldrama. Spelplatsen är förlagd till Coen-hemstaten Minnesotas svenskbygder under bitande kalla vinterdagar med mycket snö. Många av scenerna utspelas i vita snölandskap under fullt dagsljus, en skarp kontrast till de nattliga storstadsgator eller mörka interiörer där den här typen av blodiga dramer brukar utspelas.

The Big Lebowski (1998), om en åldrad Los Angeles-hippie med sönderknarkad hjärna som misstas för sin rike namne, är desto mer lik en traditionell film noir. Inspirationen kommer otvetydigt från Raymond Chandlers deckarromaner om Philip Marlowe, och de oundvikliga parallellerna med åtföljande kontrastverkan som uppstår mellan Chandlers luttrade privatdeckare och den milt sagt aningslöse ”Dude” Lebowski blir en outsinlig källa till komik i filmen. Här slår förmodligen Coen-bröderna också rekord i bisarra biroller, märkliga sidospår, idiotiska missförstånd med förödande konsekvenser och surrealistiska dröminslag. Även det med tydlig hänvisning till Chandlers Marlowe-romaner.

O Brother, Where Art Thou? är trots sin titel och inlånen från Homeros epos en för bröderna Coen ovanligt enkel och rätlinjig berättelse i stil med Fargo. Inspirationen hämtas den här gången från sociala problemfilmer, som kriminaldramat Jag var en förrymd kedjefånge (I Was a Fugitive from a Chain Gang, 1932), producerade av Warner Bros. under den ekonomiska depressionen i USA. Här är vi i den allra djupaste Södern, på Ku Klux Klans hemmaplan i ett jordbrukarsamhälle som dröjer sig kvar på 1800-talet. Den vita befolkningen är fattig och utgörs till stor del av outbildade, reaktionära så kallade rednecks. De svarta lever i ett våldspräglat apartheidsystem med godtycklig lynchjustis och få utsikter att nå en social position mycket bättre än den som slavarna hade innan inbördeskriget.

Häpnadsväckande tillrättalagt är därför den självklarhet med vilket den svarte bluesmusikern Tommy Johnson bjuds på en lift av de tre förrymda kedjefångarna och sedan blir en i deras gemenskap. Likaså känns det väl inställsamt när deltagarna i Homer Stokes’ valmöte omedelbart överger stödet för sin kandidat när han avslöjar sig som rabiat rasist och klanledare. Vi befinner ju oss trots allt bland människor som rimligen utgjorde Ku Klux Klans rekryteringsbas. Coen-brödernas oförmåga att häri göra en rättvisande tidsbild är direkt oförlåtlig, en allvarlig trivialisering av Söderns mörka historia.

Med det sagt finns det mycket att glädja sig åt i filmen. Framförallt huvudrollsinnehavarnas fysiska utspel är obetalbara. George Clooneys smöriga och fåfängt självupptagna hjälte gestaltas med en komisk precision som man bara för ett år sedan – innan Steven Soderberghs utmärkta kriminalkomedi Out of Sight (1999) – inte trodde han var mäktig. John Turturro, liksom John Goodman, är en närmast fast inventarie i Coen-brödernas filmvärld. Bägge är oklanderliga men har, till skillnad från The Big Lebowski, alltför lite utrymme att glänsa i sina roller. Den största uppenbarelsen är kanske ändå Tim Blake Nelson som den underbart fåraktige bondknodden Delmar. Inte sedan Jeff Bridges gestaltning av marijuanaoffret ”Dude” Lebowski har trögtänktheten fått ett så komiskt ansikte.

Tillsammans avslutar de tre huvudpersonerna och Tommy Johnson filmen med ett bondkomiskt glansnummer när de, iförda lösskägg av ZZ Top-modell och drängutstyrsel komplett med avgrundsdjupt Gällivare-häng, framför slagnumret ”I Am a Man of Many Sorrows” under det talande gruppnamnet The Soggy Bottom Boys. Man kan bara beklaga att Coen-bröderna inte sög lite mer på de obetalbara dansinslagen.