M – Michael Tapper

Kaes, Anton M London: BFI Film Classics 2000

M
Tyskland 1931. Regi Fritz Lang Manus Thea von Harbou, Fritz Lang Foto Fritz Arno Wagner Klipp Paul Falkenberg Scenografi Emil Hasler Musik Edward Grieg (ett avsnitt ur ”I bergakungens sal” från Peer Gynt visslat av Fritz Lang). Med Peter Lorre Hans Beckert Ellen Widmann Fru Beckmann Inge Landgut Elsie Beckmann Gustaf Gründgens gangsterbossen Schränker Otto Wernicke kriminalkommissarie Lohmann Theodor Loos kriminalkommissarie Groeber. Producent Seymour Nebenzahl Produktionsbolag Nero Film AG Längd 110 minuter (originallängd 117 minuter) DVD-distribution Voyager (The Criterion Collection) DVD-premiär 1998-10-21. Kommentar Totalförbjuden av Statens Biografbyrå år 1931. Senare släppt med 15-årsgräns efter klipp om nästan 800 meter.

Berlin 1930. Staden är skräckslagen efter en serie barnmord. När ännu ett barn, Elsie Beckmann, hittas mördat i ett buskage mobiliserar kriminalkommissarie Lohmann hela poliskåren i jakt på den ännu okände förövaren, som skickar anonyma brev om sin verksamhet till dagspressen. Samtidigt oroas den undre världen av polisens hetsjakt och frekventa räder mot olagliga spelhålor, bordeller och nattklubbar. Några gangsterbossar beslutar därför att tiggarna, likt poliserna, ska övervaka alla gator och torg i området där brotten begåtts för att ta fast seriemördaren.

Parallellt med ovanstående förlopp möter vi Hans Beckert, en mentalsjuk ung man med barnsligt utseende och fixering vid småflickor. Vi ser honom bekanta sig med Elsie Beckmann och skriva anonyma brev om morden till dagstidningarna. Då han ännu en gång lyckas bli bekant med en liten flicka känns hans falska vissling av ”I bergakungens sal” igen av en blind ballongförsäljare som stött på Beckert då denne promenerade med Elsie Beckmann. Försäljarens medhjälpare märker Beckert med ett kritat ”M”, så att han inte ska kunna försvinna i gatuvimlet.

När Beckert upptäcker att han är förföljd flyr han in i ett kontorshus. Brottslingarna bevakar huset, och när Beckert inte kommer ut efter arbetsdagens slut bryter de sig in och söker igenom alla våningarna. Han infångas på vinden och förs till en särskild rättegång i en domstol av förbrytare. Där ifrågasätter han domstolens auktoritet och de medvetet kriminellas rätt att döma honom, som på grund av ett tvångsmässigt beteende begår mord. Innan rättegången avslutas gör polisen en razzia och griper Beckert, som ställs inför en vanlig domstol.

Anton Kaes, professor i tyska och film vid University of California i Berkeley, utreder i introduktionen vilken version av M det är han skriver om. Och det är nödvändigt eftersom den visats i flera olika versioner; den vanligaste är 89 minuter lång och har ett ljudband av usel kvalitet. Kaes har dock använt en restaurerad version som finns tillgänglig på DVD från amerikanska Voyagers filmklassikerserie The Criterion Collection. Det enda problemet är att han anger längden till 111 minuter, medan det på DVD-versionens omslag står 110 minuter, men det handlar hursomhelst om samma version med återinsatta scener och restaurerat, digitalt brusreducerat ljudband.

De sex-sju minuter som fortfarande saknas av filmens dryga 117 minuter (3208 meter) ger Kaes förtjänstfullt en närmare beskrivning av utifrån de tyska censurdokumenten i ett särskilt appendix till boken. Tyvärr gör han inte detsamma med de 21 minuter som skiljer ovannämnda, stympade version och den restaurerade som nu föreligger. Lite svepande beskriver han skillnaderna i introduktionen som att det som klipptes bort var sådant som inte var absolut nödvändigt för handlingens framåtskridande. Mer detaljerat kan man nämna att det var inslag som till exempel då Beckert grimaserar framför spegeln ensam i sin kammare och scener som beskriver stadsbefolkningens desperation över myndigheternas oförmåga att fånga mördaren. Fortfarande borta är några scener där galningar uttalar sig för journalister om att de är barnamördaren och där pressen reagerar på mordfallen.

Som oumbärligt källmaterial till en film som M hade man gärna velat ha åtminstone det slutliga manuset. (Se exempelvis hur det påverkar David Robinsons resonemang om Dr Caligaris Kabinett/Das Cabinet des Dr Caligari, 1920, i en annan BFI Film Classics-bok.) Däremot har Fritz Langs nyfunna arbetsbok från inspelningen visat sig vara en guldgruva som Kaes hämtar argument ur i sina analyser av M. Han visar bland annat att M var tänkt som ännu en i raden av de många filmer kring 1930 som behandlade första världskrigets enorma efterverkningar på det tyska samhället. Lang planerade för scener som kopplade samman barnamorden med första världskrigets förödande inverkan på den generation som deltog, men dessa spelades aldrig in.

Till exempel hade Lang och Thea von Harbou tänkt sätta in en återblicksscen under de kriminellas rättegång där den i kriget inkallade Beckert tvingas mörda barn, en traumatisk upplevelse han alltså sedan tvångsmässigt upprepar även i fredstid. Som den slutliga filmen är uppbyggd finns det däremot, som Kaes helt riktigt påpekar, ingenting som binder Beckert vid brotten annat än indicier. Vi ser honom aldrig mörda, och hans bekännelser kan tolkas som en galnings påhitt. Likaså föregås jakten på Beckert av scener då en blodtörstig allmänhet är i färd med att lyncha helt oskyldiga män i jakten på en syndabock. Rättegången och domen mot Beckert slår alltså, som filmen kom att utformas, inte fast hans skuld för åskådaren.

Lang var inte intresserad i det juridiska maskineriet som sådant eller i skuldfrågan. Istället var det ett annat och konsekvent återkommande tema som än en gång ställdes i förgrunden. Vi finner dem i andra filmer, som Metropolis (1927) eller Fury (1936). Här liksom i M skildras samhället som en tunn, civiliserad fernissa bakom vilken primitiva drifter av hat, mord och hämnd döljer sig. (I västernfilmen De laglösas näste/Rancho Notorious från 1952 uttrycks detta återkommande tema närmast övertydligt i inledningssången, som sedan upprepas fler gånger under filmen.) Lagen och den kriminella undre världen blir här två spegelbilder av samma ordnade våldsstrukturer, vilket M ironiskt framhäver genom växelklippning mellan polisernas och brottslingarnas planer för att ta fast mördaren. Polischefen och gangsterbossen skildras identiskt, särskilt då de upprepade gånger via klipp fyller i varandras meningar och avslutar varandras mimiska gester.

M är också Fritz Langs första ljudfilm. Såväl Metropolis som Spionen (Spione, 1928) och Månraketen (Die Frau im Mond, 1929) hade hämmats kommersiellt av att de var stumfilmer i en brytningstid då ljudfilmerna – bra som dåliga – fick publikens odelade uppmärksamhet. Likt många andra av stumfilmens virtuosa regissörer tvekade Lang inför den nya tekniken, där trögrörliga kameror och fixerade mikrofonplatser i scenrummet bestämde bildregin. Begreppet ”filmad radioteater” kan sägas ha uppkommit under denna tid. Påståendet att M är en stumfilm med ljud, såsom Kaes gillande citerar en källa, är dock felaktigt. För precis som i fallet med Alfred Hitchcocks Utpressning (Blackmail, 1929) sökte Lang ett sätt att använda den nya teknologins möjligheter utan att för den skull göra avkall på kamerans frihet att förmedla passager i filmen enbart genom bilder. Det filmen saknar, i likhet med många andra filmer från denna period, är en filmmusik som ledsagar bildberättandet. I övrigt ser regin i M påfallande modern ut.

Eftersom DVD-utgåvan saknar supplement, exemplevis ledsagande kommentarer på parallellt ljudspår, är Kaes bok ett perfekt komplement. Visserligen finns det en del felskrivningar och inkorrekta påståenden här och var: Metropolis var inte den kritiker- och publiksuccé som han hävdar och regissören Georg Ulmer är för de allra flesta känd som Edgar G. Ulmer. Men den historisk-kulturella kontextualiseringen med inflytandet från Brecht (både i berättandet och genom att använda Brecht-skådespelaren Peter Lorre i huvudrollen), psykoanalysens genomslagskraft i de tyska kulturkretsarna, de i samtiden omskrivna, Jack the Ripper-influerade, tyska seriemördarna Peter Kürten, Fritz Haarman och Karl Denke samt det samhälleliga förfall som rådde under efterdyningarna av börskraschen 1929 är ett utmärkt bidrag till förståelsen av filmen.

En intressant detalj är också att nazisternas blivande propagandaminister Joseph Goebbels i M såg en perfekt antisemitisk parabel. Peter Lorre (född Laszlo Löwenstein 1904 i Ungern), som var jude, representerade häri en utomordentlig propagandanidbild, och hans dramatiska ”bekännelse” under de kriminellas rättegång användes senare i den antisemitiska hatfilmen Der Ewige Jude (1940). Själv fick Lorre fly till USA, medan hans motspelare i scenen, Gustaf Gründgens vars rollkaraktär uppmanar kollegorna att utan barmhärtighet döda den förmodade mördaren, blev nazitidens mest uppburne teaterstjärna.

Kaes gör således scenen till ett förebud om det folkmord som skulle påbörjas knappt ett decennium efter filmen. Därigenom drar han så stora växlar på scenen att han, likt Siegfried Kracauer i den numera detroniserade filmhistoriska klassikern From Caligari to Hitler (1947), tendentiöst tolkar Weimar-tidens film som proto-nazistisk. Möjligen ligger en sådan tolkning av just M närmare till hands eftersom manusförfattaren Thea von Harbou endast två år efter filmens premiär blev en synnerligen aktiv medlem i nazistpartiet. Retoriken är hursomhelst slående lik den som tio år senare gjordes i samband med beslutet om ”den slutliga lösningen”.