Instinkt

instinctUSA 1999. Instinct. Regi: Joe Turteltaub. Manus: Gerald Di Pe­go fritt efter Daniel Quinn roman Ishmael. Foto: Philippe Rous­selot. Musik: Daniel Elfman. I rollerna: Anthony Hopkins, Cuba Goo­ding Jr, Donald Sutherland, Maura Tierny.

Filmstaden i Malmö och Lund

Anthony Hopkins spelar en amerikansk forskare som i två år levt i Rwandas djungler med en gorillafamilj. Han anklagas för två mord, arresteras och förs till USA för psykiatrisk snabbehandling av en ung akademikerkarriärist (Cuba Gooding Jr). Hop­kins ser ut som den klassiske cirkusvilden från Borneo och Gooding poserar inkännande i denna misslyckade gorilla­snyftare, där De dimhöljda bergens gorillor möter Gök­boet. Även för övrigt står klichéerna som spön i backen när filmen forcerar sig igenom åtminstone tio klassiska ämnen från filmfabrikens lagerlokaler: föräldrar måste äls­ka sina barn, familjen är viktigare än karriären, fängelse­systemet måste reformeras och så vidare.

Bottenrekordet slår dock filmens ekologisk-andliga bud­skap, där naturen framställs som ett gudomligt snällhetspa­radis till tonerna av kvasireligiös körsång. Och just så för­håller sig ett samhälle som helt har distanserat sig från na­turen: ömsom demoniseras den, ömsom förgudligas den. Jag vet inte vad som är värst, men jag hade i alla fall roliga­re när jag såg skräckfilmen Anaconda häromåret. Där slapp jag de gråtmilda körernas klagosång, som här under­stryker ett sentimentalt och falskt budskap om att männis­kans våldförande på naturen är hemskt samtidigt som det egentligen inte är någons fel och att vi därför inget kan gö­ra. Urk. Jag mår illa.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-01-16.