I samlarens spår – Michael Tapper

USA 1999. The Bone Collector. Regi: Philip Noyce. Manus: Jeremy Iacone efter Jeffrey Deavers roman. Foto: Dean Semler. Musik: Craig Armstrong. I rollerna: Denzel Washington, Angelina Jolie, Queen latifah, Michael Rooker.

Royal i Malmö, Filmstaden i Lund.

Seriemördarfilmen är sedan ett decennium en populär korsning mellan deckare, polisthriller, film noir och skräck. I en såväl bildligt som bokstavligen nattsvart, regndrypande värld duellerar två briljanta hjärnor – en kriminalare och en sadistisk, monsterliknande mördare – om vem som ska överlista vem. Ledtrådar läggs samman till ett komplicerat pussel och förstås endast genom den Sherlock Holmes-liknande kriminalarens gudaliknande intuition. Därefter följer några actioninslag i vilka snutarna hittar mordplatserna, som osvikligen ser ut som scenografiska arrangemang för ett skräckkabinett.

Många tidigare filmer om seriemördare – M (1931), Psycho (1960), Bostonstryparen (1968) – försökte åtminstone ge en vink om sociala och psykologiska orsaker. Men i de moderna avläggarna presenteras förövarna oftast bara som knäppskallar med ett bisarrt svepskäl för sin mordlusta, som blodtörstiga rovdjur i en modern storstadsdjungel. I samlarens spår följer till punkt och pricka ovanstående mönster. Så för att hålla åskådarens intresse vid liv har man gjort en skruvning i premisserna: superkriminalaren är en totalförlamad före detta expert på brottsplatsundersökningar uppkopplad från hemmet till omvärlden via telefoner, kommunikationsradio och internat. Hans förlängda arm på fältet är en lika gudabenådad om än osäker kvinnlig polis.

Med talangfulla skådespelare i de ledande rollerna och ett klanderfritt om än konventionellt filmiskt hantverk riskerar naturligtvis aldrig I samlarens spår att hamna i den obegåvade, slappa och gråtrista lunk som genomsyrar den svenska snutfilmen med Beck och Wallander som främsta varumärken. Men man går här på stigar så väl upptrampade att åskådaren snart kan klocka varje aha-upplevelse hos genisnuten och varje chockeffekt då brottsplatsen ska besökas.

Dessutom börjar seriemördarna på film och i tv-serier bli så absurt vanliga att de snart kan fylla en stad av New Yorks storlek. Detta trots att deras framfart endast står för en försvinnande liten del av alla mord som begås.