Heavy – Michael Tapper

USA 1995. Regi, manus: James Mangold. Foto: Michael Barrow. Musik: Thurston Moore. I rollerna: Pruitt Taylor Vince, Liv Taylor, Shelley Winters, Deborah Harry.

Metropol i Malmö

Fem år efter produktionen och i en sliten kopia har James Mangolds (Copland, STULNA ÅR) långfilmsdebut Heavy letat sig till Malmö. Liksom Copland utmärks Heavy av en osminkad socialrealism i miljöskildringen och ett återhållsamt, effektfullt skådespeleri. Huvudpersonen är den drygt trettioårige, fete och inåtvände Victor (Pruitt Taylor Vince) som bor och arbetar med modern Dolly (Shelley Winters) på den bedagade vägkrogen Pete & Dolly’s och som förälskar sig i nya servitrisen Callie (Liv Taylor).

Victor kan varken kvalificera sig som hjälte eller antihjälte. Därtill saknar han drivkrafter. Han är en drömmare med ett svart hål där hans självkänsla skulle sitta, något som gör att han aldrig förmår omsätta fantasierna till handling. Och de drömmar han har är skäligen enkla. Orden har han knappast i sin makt, och när de tvingas ur munnen på honom blir de till fåstaviga, darriga och banala fraser. När det händer något i hans liv är det knappast hans egen förtjänst.

Men trots denna skriande avsaknad av egenskaper är det lätt att fatta tycke för Victor på samma sätt som de snarlika fränder som Sylvester Stallone och Ernest Borgnine spelade i Copland respektive filmklassikern Marty. Stigmatiserad av klasstillhörighet, brist på utbildning, utseende och fetma är alla oddsen emot honom från början. Han framstår, kort sagt, som raka motsatsen till de rådande mansidealen.

Mangold säger sig vara inspirerad av den japanske regissören Yasujiro Ozu. Och det finns några likheter: Kameran är statisk. Den betraktar skådespelarna i ögonhöjd. Och tagningarna är ofta påtagligt längre än i en genomsnittsfilm. Formspråket understryker på så sätt huvudpersonens låsning i en värld som både bildligt och bokstavligt fastnat i en rutinmässig vardagslunk. Det handlar således om tristess med mycket små och till synes triviala tecken på undertryckta, aldrig utlevda känslor.

Det är dämpat och långsamt men aldrig trist. Mangold genomför dramat konsekvent och med tonträffhet i dialogen. I all sin enkelhet är Heavy ett njutbart kammarspel iscensatt med en ovanlig mognad för att vara gjord av en debutant.