Hälsoresan – Michael Tapper

Sverige 1999. Regi Lasse Åberg Teknisk regi Peter Hald Manus Lasse Åberg, Bosse Jonsson Foto Dan Myhrman Klipp Dominika Daubenbuchel Scenografi Bengt Svedberg Musik Jan Schaffer, Björn J:son Lind. Med Lasse Åberg Stig-Helmer Olsson Jon Skolmen Ole Bramserud, reklambyråchef Anna Norberg Rebecka, leg. häxa Mats Bergman Bruno Anderhage, broilerfabrikör Ia Langhammer Camilla Anderhage Pia Johansson Inger Michael Segerström Claes Palmstierna, advokat Magnus Härenstam Dr. Levander. Producent Bosse Jonsson Produktionsbolag Viking Film för Svensk Filmindustri Svensk distribution Svensk Filmindustri Svensk premiär 1999-12-25.

Hälsohemmet Granhedsgården i Dalarna. Föreståndarinnan Ulla inser att hon måste modernisera verksamheten, grundat av fadern, för att de inte ska gå i konkurs. Med hjälp av Dr. Levanders konsultverksamhet och kommunens benägna bistånd förvandlas gården till Gustav Vasa Spa, ett new age-betonat ställe med yoga, meditation, tarmsköljning, frigörande dans, gyttjebad och mycket annat som ska locka 08:or att spendera sina pengar.

I Stockholm sitter den sedan skilsmässan från Fiona deprimerade och arbetslöse Stig-Helmer och hetsäter skräpmat framför tv:n hela dagarna. Hans livslust kittlas dock av att den unga och vackra Rebecka, legitimerad häxa med kristallterapi och aurafotografering som specialitet, flyttar in i lägenheten bredvid. Samtidigt planerar broilerfabrikör Anderhage en massiv marknadsföringskampanj med hjälp av Ole Bramseruds reklamfirma för att vända de dåliga affärerna. Stig-Helmer handlar ett par kycklingdräkter åt Ole, men kampanjen ställs in när Anderhage istället planerar göra om ett överskottsparti hönsfoder till hälsochips och sälja dem med Dr. Levanders namn och bild på paketet.

Ole skickar kycklingdräkterna till Anderhage och tar med sig Stig-Helmer till Gustav Vasa Spa. Stig-Helmer behöver banta och själv behöver Ole vila upp sig. På hälsohemmet träffar de åter Rebecka, som fått arbete där, samt Bruno Anderhages bantande fru Camilla och hennes väninna Inger, som också är Anderhages sekreterare. De går igenom en rad behandlingar och deltar slutligen i en överlevnadskurs, som inleds med att de ska paddla nerför en fors. Strax efter att Stig-Helmer och Ole gett sig iväg larmar dock räddningstjänsten om att dammen ovanför forsen ska öppnas för att släppa ut vatten. Stig-Helmer och Oles kajak sveps med nerför ett vattenfall, och med nöd och näppe tar de sig i land utan annat än kläderna på kroppen i ett obebott skogsområde. När kajaken hittas tom längre ned tros de vara drunknade. De överlever dock på grund av Stig-Helmers scoutkunskaper om naturen.

Under tiden har direktör Anderhages chipsbluff avslöjats av tv:s konsumentprogram Tendenz, och i desperation efter pengar beslutar han sig för att spränga sin fabrik så att försäkringen ska falla ut. I sällskap med sin ovillige advokat Claes Pamstierna klär han ut sig i kycklingdräkt för att bli sedd av övervakningskamerorna och därmed få sprängningen av verka vara ett attentat av djurrättsaktivister. Sprängningen lyckas och kycklingdräkterna kastas ut från Anderhages plan i ett ödsligt skogsområde och slår i marken strax intill Ole och Stig-Helmer. Väl hemma får dock Anderhage reda på att försäkringsbolaget inte betalar ut skadestånd vid attentat, och Palmstierna bestämmer sig för att självmant anmäla sig till polisen.

Iklädda kycklingdräkterna för att hålla sig varma hittas Stig-Helmer och Ole av några jägare. De återförenas med sina flickor på Gustav Vasa Spa – Stig-Helmer med Rebecka och Ole med Inger. En tid senare campar Stig-Helmer, Ole, Rebecka och Inger i Norrland. De bestämmer sig för att under Stig-Helmers ledning gå upp på ett fjäll.

Ett drygt decennium efter att de sista Åsa-Nisse-filmerna gjorts var nog många beredda att sätta punkt för den folkligt populära buskiskomedin som på celluloid ofta fick beteckningen pilsnerfilm. Flera försök att återuppväcka den – till exempel i Sound of Näverlur eller 47:an Löken (bägge 1971) – blev inga större framgångar. Endast den revisionistiska buskisen i HasseåTages lättsamma, studentikosa men ändå uttalat vänsterpolitiskt engagerade tappning slog an. Och någonstans i den korsvägen föddes Sällskapsresan-filmernas Stig-Helmer Olsson. Urmodellen var Jonsson, huvudpersonen som gestaltades av Lasse Åberg i lumparfarsen Repmånad (1979). Det var förövrigt en film som på många sätt blev receptet för kommande produktioner: Inspelningen var relativt billig. Peter Hald anlitades som ”teknisk regissör” för att åtminstone få en minimalt logisk kontinuitet i regin. Och som skådespelare anställdes dels några ”folkligt populära” humorister, dels mindre kända skådespelare från fria proggteatrar runt om i landet.

Det skissartade manuset spånandes ihop över ett par veckor av Lasse Åberg och producenten Bo Jonsson på Viking Film, bolaget bakom Åbergs filmer, och byggde huvudsak på välkända och spridda lumparskrönor samt standardingredienser från tidigare militärbuskisar. Filmens tunna handlingstråd var bara en förevändning, något som nödtorftigt höll samman de komiska sketcher som blev filmernas huvudnummer. När Repmånad hade premiär skälldes den ut av de flesta kritiker som flabbig, andefattig och gjord med ett grundmurat publikförakt. Problemet var bara att publiken kom i en skara som ingen trodde var möjlig i biokrisens 1970-tal. En och en halv miljon såg Repmånad, och det är en siffra som hållit i sig för de följande filmerna. Undantaget var dock när Åberg upprepade receptet från Repmånad (ett grundmaterial av skrönor och moderna myter + buskisstereotyper i persongalleriet + sketchkomik) på Mallorca-charterresorna med Sällskapsresan (1980), då alla tiders svenska publikrekord slogs: 2,5 miljoner biobesökare under premiäråret.

De enda filmerna som kunnat mäta sig med Åbergs framgångar under samma tid är Göta Kanal, Varning för Jönssonl!gan (1981), Änglagård (1992) och Jägarna (1996). Endast den förstnämnda filmen nådde dock miljonpublikstrecket. Således ligger Åbergs filmer i en särklass, vilket också avspeglas i den efterhand allt mildare presskritiken där till och med de mest förhärdade vänsterkritikerna letade med förstoringsglas för att hitta något försonande, samhällstillvänt drag. Och som en nostalgisk skugga lever 1968 kvar, om än i en lätt-kritisk och antikvarisk pilsnertappning. För hos Åberg, liksom i andra nypilsnerfilmer (alla ovannämnda utom Jägarna) är kapitalisterna snarare av gammal brukspatronstöpning än modellerad efter dagens diskreta borgarklass. Datumstämpeln på de samhällskritiska ansatserna har så att säga gått ut för ett drygt sekel sedan.

Mönstret från Åbergs filmer, liksom publikframgångarna och kritikerutskällningarna de fått, är inte unik för Sverige. Paralleller finns ibland annat Danmark med Olsenbanden-filmerna och Storbritannen med Carry On-farserna. Det handlar om pyramidala men provinsiella publiksuccéer som på något sätt utger sig för att göra satir över moderna fenomen – i Åbergs fall: charterresor, skidturism, segling, golf och nu sist new age – samtidigt som filmerna estetiskt sett är ärkekonservativa. Tempot är långsamt, berättandet överpedagogiskt fyrkantigt (riktat till ”Slow Joe in the back row”, för att använda David Bordwells ord), personporträtten schematiska karikatyrer och farsinslagen åldersstigen bondkomik.

Åbergs filmer är alltså anakronismer – uddlösa och antikvariska i sin satir, iscensatta i en serie stela tablåer och urmodigt långsamt berättade. Ändå har hans senaste film, Hälsoresan, efter en månad dragit 750 000 biobesökare. Vad är det då som lockar? Kanske just filmernas ”snällhet”, det vill säga att de inte stöter sig med någon. Den gamla typen av familjefilmer, som just folklustspel eller Hollywoods komedier, där alla åldrar kan hitta något riktat till just dem finns inte längre. Idag nischar man gärna filmer för en viss målgrupp – oftast ungdomar – för att sedan kunna kränga andra produkter (t-tröjor, cd-skivor, datorspel, leksaker) kring filmerna. Här passar folklustspel eller pilsnerfilmer inte in, men kanske fyller de då ett tomrum efter filmen som familjenöje.

Sökandet efter minsta gemensamma nämnare utgör emellertid också ett problem – filmerna blir, som jag nämnde ovan, gärna estetiskt fyrkantiga med ett persongalleri av välbekanta stereotyper. De blir intressanta endast som sociala fenomen, medan de – mycket medvetet – inte har några konstnärliga kvaliteter. Och som socialt fenomen vittnar den här kvardröjande bondkomiken och det nostalgiska idyllsamhälle som utmålas i exempelvis Åbergs filmer (eller hos Galenskaparna eller hos Kurt Olsson) om att det någonstans i 1900-talets hastigt urbaniserade, storstadsalienerade och världsvana biobesökare lever en, kanske självbedräglig, sentimentaliserad bild av en förlorad oskuld från forna dagar. Kanske är det i faktisk tid inte särskilt länge sedan, men för många känns ändå Per-Albins Folkhem som något som fanns för länge sedan i en idyllisk galax långt, långt borta.