Grinchen – Julen är stulen

USA 2000. The Grinch. Regi: Ron Howard. Manus: Peter Seaman, Jeffrey Price efter en barnbok av signaturen Dr Seuss (Theodor S. Glaset). Foto: Don Peterrnan. Musik: James Homer. Berättare: Anthony Hopkins, Bengt Feldreich (svensk version). I rollerna: Jim Carrey, Taylor Momsen. Svenska röster Andreas Nilsson, Evelina Sjöström.

Biopalatset 1 Malmö, Sandrew i Lund.

Filmversionen av sagan om det julhatande monstret Grinchen (Jim Carrey) som vill förstöra helg-firandet för de andra invånarna i sagostaden Whoville har på film blivit en korsning mellan Dickens julsaga om Scrooge, Hollywoodklassikern Trollkarlen från Oz och femtiotalsparodin Välkommen till Pleasantville.

Likt Pleasantville presenteras Whoville som en ambivalent bild av ett utopiskt småstads-Amerika. Staden är välmående, till synes lycklig och slående etniskt och socialt homogen – alltså rensad från fattiga, sjuka, handikappade alkoholister, flyktingar och andra element som skulle störa i medelklassparadiset.

Här råder extrem likriktning, men inte med kommunistiska förtecken utan konformistiska: Invånarna, som alla heter något med Who i efternamnet, shoppar konstant, tävlar i likformighet och är extremt förnöjda. Med andra ord är det upplagt för allegorisk samhällskritik när den näpna lilla Cindy-Lou Who (Thylor Momsen) oskuldsfullt, men till allas fasa – vill återuppliva julens gemenskapsanda genom att lägga julklappsfrosseriema åt sidan och göra den från staden utstötte Grinchen till festgeneral.

Regissören Ron Howard har, med filmer som Cocoon, Apollo 13 och Ransom, emellertid knappast gjort sig känd för att vara politiskt eller konstnärligt utmanande. I analogi med HasseåTages centerextremist skulle man snara snarare kunna ut nämna honom till själva riktmärket för Hollywoods mittfåra.

Följaktligen utmynnar filmen i en bekräftelse av just de värden som filmen säger sig vilja kritisera: Avslutningsscenens musikalnummer blir en hyllning till konformismen och frosseriet. Grinchen lär sig, genom Cindy-Lous snabbterapi, älska julen, julklapparna och likriktningen. Utmaningen mot det självgoda och stockkonservativa Sörgården, alias Whoville, blir aldrig mer än en menlös gest.

Sagan får därför aldrig en djupare social eller psykologisk resonans som kunde gjort den till en klassiker. Menlösheten spiller också över i filmens dåligt hopsnickrade – rent av tråkiga – sång- och dansnummer. Här är filmen fjärran från den kreativa fantasi som en gång skapade den mästerliga och scenografiskt besläktade Trollkarlen från Oz.