USA 2000. Regi: Dean Parisot. Manus: David Howard, Robert Gordon. Foto: Jerzy Zielinski. Musik: David Newman. I rollerna: Alan Rickman, Tim Allen, Sigourney Weaver, Robin Sachs.
Galaxy Quest börjar som en svartsynt satir över såväl tv-serien som fanklubbs-fenomenet Star Trek men tar sedan en heroisk vändning lika klichéfylld som förlagan då skådespelarna misstas för riktiga rymdhjältar av utomjordingar i nöd. På samma sätt som i såpaparodin Älsklingsfiende (Soapdish, 1991) lever Galaxy Quest-skådespelarna i ett hatkärleksfyllt beroendeförhållande till sina rollgestalter, och gränserna mellan filmens fiktions- respektive verklighetsplan är stundtals hårfin.
Filmens oöverstigliga problem är dock att man försöker driva med något som redan i sig präglas av en ironisk skräpestetik. Det kan helt enkelt knappast bli mer parodiskt än originalet. Tvärtom förtar den självgoda och övertydliga plumpheten ofta den komiska effekten. För egentligen ska det till en regissör av Ed Woods obegåvade men naivt uppriktiga märke för att göra något riktigt sevärt av det slags vältrande i kalkonfilmseffekter som Galaxy Quest utgör.
Resultatet blir istället en nedlåtande – för att inte säga föraktfull – attityd mot den här typen av tv-serier och deras ofta antiestetiskt medvetna publik som irriterar. Humorn är dessutom pinsamt ålderstigen och iscensättningen utmärks av en slapp slätstrukenhet. Det finns alltså knappast någon orsak för upphovsmännen att slå sig för bröstet. Jag rekommenderar därför istället en repris av original-Star Trek eller Månbas Alpha. Det är åtminstone äkta skräp.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-07-21.