Francis Ford Coppola x 2 & George Lucas x 2

Jon Lewis Whom God Wishes to Destroy… Francis Coppola and the New Hollywood Durham & London: Duke University Press 1995.
Michael Schumacher Francis Ford Coppola. A Filmmakers Life New York: Crown 1999.
John Baxter Mythmaker. The Life of George Lucas New York: Spike 1999.
Sally Kline (red.) George Lucas: Interviews Jackson: University Press of Mississippi 1999.

Det florerar en mängd biografier gjorda av författare som inte verkar bemöda sig särskilt mycket om att göra egna efterforskningar eller komma med nya infallsvinklar. Påfallande ofta har det istället under senare utkommit ett otal arbeten där tidigare och bättre skribenters verk plundras. Sedan lockar författaren med en kryddning av rykten och skvaller. Ett av de värsta exemplen under senare år är Peter Biskinds Easy Riders, Raging Bulls, som jag tidigare skrivit om i artikeln NEW HOLLYWOOD BABYLON Filmhäftet 103 (1998:3) och som är en kompilation av intellektuellt stöldgods och gammalt skvaller som förmedlas med veckopressjournalistisk dumsmarthet.

Förgäves letar man efter försonande drag i form av intressanta tolkningar eller historiska kontextualiseringar som berättigar att sådana böcker ska tränga sig in på hyllan för framtida referenser. Tyvärr finns det emellertid författare som inte har något som helst att tillföra eller intressant att säga men som ändå gör det i tjocka volymer. Sådana som Biskind kan ibland ha åtminstone ett visst underhållningsvärde för stunden. Men sedan finns det dem som enbart är tråkiga. Ett slående exempel på detta är Michael Schumachers biografi Francis Ford Coppola.

Vanligen brukar jag klottra vid särskilt intressanta passager i böcker för att kunna gå tillbaka vid behov. I Schumachers bok är det tomt och ödsligt i marginalerna. Här finns ingenting i bokens 536 sidor som inte tidigare har stötts och blötts om Coppola: hans manodepressivitet med åtföljande litiumbehandling, hans utomäktenskapliga affärer, American Zoetropes uppgång och fall, vänskapen/konkurrensen med lärjungen George Lucas etcetera. Schumachers bok bär en trist vittnesbörd om en närmast mekanisk och anonym bokframställning som kommit att göra sitt intåg i biografigenre – i alla fall inom filmlitteraturen.

Därför vill jag istället rekommendera engelskprofessorn Jon Lewis betydligt tunnare (194 sidor) men överlägset bättre efterforskade, mer originella och vida mer intellektuellt djuplodande bok Whom God Wishes to Destroy…, som förvisso har några år på nacken men som fortfarande går att få tag på. Undertiteln Francis Coppola and the New Hollywood bär vittnesbörd om att boken inte bara handlar om den berömde filmregissören utan även om den våg av unga talanger på 1960-talet som förnyade Hollywood. Perioden 1967–76, som kallats ”Hollywood Renaissance”, är en av de intressantaste i amerikansk filmhistoria, och som förebild hade många av de nya förmågorna just Coppola.

Han hade redan under filmskoletiden i början av 1960-talet hade gjort sig ett namn i filmindustrin – först som manusförfattare och allt-i-allo hos B-filmskungen Roger Corman, hos vilken han, 24 år gammal, regidebuterade med Nattens skräcknäste (Dementia 13, 1963), och sedan som manusförfattare till flera Hollywoodproduktioner: Min kropp är fördömd (This Property is Condemned, 1966), Brinner Paris? (Paris brûle-t-il?/Is Paris Burning?, 1966) och Patton – pansargeneralen (Patton, 1970), för vilken han vann sin första Oscar.

Att han var en särling i ett åldrat och förfallet Hollywood, som länge såg ut som en döende koloss vittnar många historier. Både Coppola själv och George Lucas – återgivet i George Lucas: Interviews – har till exempel berättat om deras sällsamma möte 1968 under inspelningen av den olycksaliga och stentrista musikalen Finian’s Rainbow. Lucas var där på efter att ha vunnit ett stipendium med en kortfilm på USC:s filmskola – en kortfilm som senare skulle utvecklas till regidebuten THX 1138 (1971). Coppola hade efter sina manus och sitt andra regiarbete, Big Boy (You’re a Big Boy Now, 1967), erbjudits registolen för filmatiseringen av denna antikverade scenmusikal i hopp om att han som genom ett trolleri skulle kunna förvandla vatten till vin.

Deras samfälliga beskrivning av Warner Bros. studioanläggning som ett ödelandskap befolkat av en handfull överåriga stofiler som tycks ha dröjt sig kvar efter en svunnen storhetstid är talande och ger en bakgrund till deras ambitioner att söka sig bort från Los Angeles till San Fransisco och till en ny start för den amerikanska filmen utan att tyngas av det gamla hollywoodska dödköttet

Jon Lewis kan med sitt engagerade berättande, sin utomordentliga historiska kontextualisering och sina gedigna kunskaper om filmbranschens industriella struktur ge en både mer målande beskrivning av Coppolas berg-och-dalbanekarriär och förklara händelseförloppets orsaker och verkningar för läsaren än vad den late Schumacher någonsin kan. För genom att Lewis inte fixerar sig vid personen Coppola och därmed struntar i att göra varken hjälteporträtt eller skvallernidbild så kan han med utgångspunkt från dennes färd genom ett gradvis alltmer rekonstruerat och omvandlat Hollywood ge en bild av de genomgripande förändringar som omskapade filmens huvudstad från en rosslande respiratorpatient till en livskraftig och än mer världsdominerande filmproducent från mitten av 1970-talet.

Om Schumacher är en relativt ny stjärna inom biografigenren så är journalisten John Baxter åldermannen i sammanhanget. Alltsedan slutet av 1960-talet har han skrivit filmböcker med jämna mellanrum och är väl numera uppe i ett tjugotal titlar. Innan den aktuella Mythmaker, om George Lucas, har han raskt avverkat både Steven Spielberg (1996) och Stanley Kubrick (1997) i två lite skvallriga och elaka men också ganska väldokumenterade volymer. Det mest slående med hans nya bok är att den i så hög grad präglas av vad som förefaller vara Lucas persona, som utmålas som stel och gråtrist utan spontanitet eller impulsivitet. Just dennes omvittnade känslokyla och kommunikativa oförmåga blir också Baxters käpphäst för att förklara hans alienation, oförmåga att hålla kvar tidigare vänner och spruckna äktenskap med sin begåvade filmklippare till hustru.

Liksom Schumacher fixerar sig Baxter vid det personliga och ofta triviala. Han underblåser gärna de få sensationalistiska detaljerna– och det är inte många – kring Lucas liv, som annars mest liknar en auktoriserad revisors spännande äventyr bakom skrivbordet. Resultatet är inte mer upplysande än den knapphändiga information som kan utvinnas ur ovannämnda intervjuantologi från University Press of Mississippi. I den finns åtminstone en lång intervju, där den mediefobiske Lucas synbarligen och för en gångs skull känner sig bekväm med utfrågningssituationen. Och det ger en betydligt bättre bild av honom än några andra texter jag läst.

Inte oväntat har intervjun – gjord av Kerry O’Quinn – hämtats ur science fiction- och high tech-nördarnas främsta organ på 1970- och 1980-talen: Starlog. Situationen är hövisk och inte så lite lik den då Luke Skywalker beundrande underkastar sig Obi-Wan Kenobis outgrundliga visdom. Och den avspeglar också den pseudoreligiösa fankult som bildats kring muppen Yoda, zen- och kampsportsgurun i Stjärnornas krig-filmerna. Lucas själv har glatt hängt på denna bisarra kult och identifierar sig med den lille gröne lätt-filosofen till den grad att han under inspelningen av del 1 bar en basebollkeps med ”Yoda” tryckt på framsidan).

För Lucas är intervjun således en idealsituation. Här blommar den lite gammaldags patriarkalt framtonande regissören-producenten-filmmogulen och ut som en helylleamerikansk self made man och en förebild för alla inbitna nördar med stora framtidsplaner. Han berättar om sitt förakt mot Hollywoodbolagens styrelser och direktörer och om sina absurt långa arbetsdagar, där vi förstår att han – mycket likt demonproducenten och arbetsnarkomanen David O Selznick – inte kan låta bli att lägga sig precis alla detaljer även i filmer som han bara delfinansierar. Lucas alienation, monomana karaktär och slående tråkighet blir här nästan chockerande eftersom han trots allt är mannen bakom en serie filmer som ytterst påhittigt har förnyat sagoberättandet.