Erin Brockovich – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Steven Soderbergh. Manus: Susannah Grant Foto: Edward Lachman. Musik: Thomas Newman. I rollerna. Julia Roberts, Albert Finney, Aaron Eckhart, Peter Coyote.

Biopalatset och Metropol i Malmö, Sandrews i Lund

Erin Brockovich väcker både sympati och invändningar. Ofta samtidigt. Berättelsen om den ensamstående, utblottade trebarnsmamman som tjatar sig till ett arbete hos samme advokat som misslyckats att vinna ett relativt enkelt skadeståndsmål till hennes fördel och sedan övertalar denne att ta sig an ett storföretag i ett komplicerat miljöbrottmål är av klassiskt amerikanskt snitt.

Här kombineras dessutom två vanliga ingredienser: trashanken som blir rik och David mot Goliat. Filmen väjer dock inte för att skildra USA tom präglat av avgrundsdjupa klasskillnader med en närmast total rättslöshet för de längst nere i samhällspyramiden. Inte mindre imponerande blir storyn av att vara en sannsaga.

Soderbergh regisserar rättframt och effektivt i Hollywoodfilmens bästa tradition. Susannah Grants manus innehåller socialt patos och en ofta snärtig dialog. Julia Roberts gör den oglamorösa titelrollen uppbackad av gedigna karaktärsskådespelare i birollerna. Tankarna går osökt till filmer som Norma Rae (1979) med Sally Flelds, Silkwood (1983) med Meryl Streep och Mask (1985) med Cher. Då framträder emellertid också svagheterna.

För Erin Brockovich står och faller med Roberts. Det krävs nämligen att hon ska ha samma skinn på näsan som sina medsystrar i de tidigare filmerna. Hon ska dela deras neuroser och aggressioner – egenskaper som hotar att stöta bort publiken men som rätt balanserade gör att hon vinner vår fulla sympati. Roberts försöker men framstår nästan enbart som gullig. Det spolierar flera bra scener och blir förödande för filmen.

Gullighetsfaktorn spiller också över i romansen med den osannolikt genomsnälle och barnkäre mc-knutten George samt i den alltför diffusa relationen med de tre barnen.

Där dramat kräver kärvhet, komplikation och konflikter får vi istället harmlöshet, förenkling och pratshowbetonad bitskhet. Patoset förminskas och sluttriumfen upplevs som förutsägbar. Ambitionerna väcker således sympati, men resultatet väcker mest invändningar.