Erin Brockovich

erin_brockovichUSA 2000. Regi: Steven Soderbergh. Manus: Susannah Grant Foto: Edward Lachman. Musik: Thomas Newman. I rollerna. Julia Roberts, Albert Finney, Aaron Eckhart, Peter Coyote.

Biopalatset och Metropol i Malmö, Sandrews i Lund

Erin Brocko­vich väcker både sympati och invändningar. Ofta samti­digt. Berättelsen om den ensamstående, utblottade tre­barnsmamman som tjatar sig till ett arbete hos samme advokat som misslyckats att vinna ett relativt enkelt ska­deståndsmål till hennes för­del och sedan övertalar denne att ta sig an ett storföretag i ett komplicerat miljöbrottmål är av klassiskt amerikanskt snitt.

Här kombineras dessutom två vanliga ingredienser: trashanken som blir rik och David mot Goliat. Filmen väj­er dock inte för att skildra USA tom präglat av av­grundsdjupa klasskillnader med en närmast total rätts­löshet för de längst nere i samhällspyramiden. Inte mindre imponerande blir storyn av att vara en sannsaga.

Soderbergh regisserar rätt­framt och effektivt i Holly­woodfilmens bästa tradition. Susannah Grants manus innehåller so­cialt patos och en ofta snärtig dialog. Julia Roberts gör den oglamorösa titelrollen upp­backad av gedigna karaktärs­skådespelare i birollerna. Tankarna går osökt till filmer som Norma Rae (1979) med Sally Flelds, Silkwood (1983) med Meryl Streep och Mask (1985) med Cher. Då framträder emellertid också svagheterna.

För Erin Brockovich står och faller med Roberts. Det krävs nämligen att hon ska ha samma skinn på näsan som sina medsystrar i de tidi­gare filmerna. Hon ska dela deras neuroser och aggressioner – egenskaper som ho­tar att stöta bort publiken men som rätt balanserade gör att hon vinner vår fulla sym­pati. Roberts försöker men framstår nästan enbart som gullig. Det spolierar flera bra scener och blir förödande för filmen.

Gullighetsfaktorn spiller också över i romansen med den osannolikt genomsnälle och barnkäre mc-knutten Ge­orge samt i den alltför diffusa relationen med de tre barnen.

Där dramat kräver kärv­het, komplikation och kon­flikter får vi istället harmlös­het, förenkling och pratshowbetonad bitskhet. Patoset för­minskas och sluttriumfen upplevs som förutsägbar. Ambitionerna väcker således sympati, men resultatet väck­er mest invändningar.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-04-07.