East Is East

east_is_east_ver1Storbritannien 1999. Regi: Dami­en O’Donnell. Manus: Ayub Khan-Din efter sin egen pjäs. Foto: Bri­an Tufano. Musik: Deborah Molli­son. I rollerna Om Puri, Linda Bassett, Jordan Routledge, Ar­chie Panjabi.

Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Den kritikerrosade filmversionen är en vidareutveckling av Ayub Khan-Dins i hemlandet myck­et populära pjäs från 1997 om slitningarna mellan traditio­nellt och modernt – pakis­tanskt och engelskt – i en blan­dad familj där modern är eng­elsk, fadern pakistansk och barnen inte känner sig hemma någonstans. Som ett förebud om rasmotsättningarnas Stor­britannien under Thatcher ut­spelas handlingen år 1971 i ett bostadsområde med vit arbe­tarklass och invandrare. Spän­ningar finns dock under ytan, något som högerpopulisten Enoch Powell med en retorik snarlik Jörg Haiders då vann politiska poäng på.

I bästa mening är det också karaktärsskådespelarnas film. Nästan alla roller är porträtt av fullblodsindivider vars kultu­rella förvirring och framtids­drömmar väcker sympatier så vida man inte har ett hjärta av sten. Och här som i så många andra filmer kan Storbritanni­en berömma sig av att ha skå­despelare vars psykologiska nyansering och inlevelse är av yppersta klass.

Ibland förfaller dock upp­hovsmännen till det klichéar­tade. Tariqs flickvän och hen­nes kompis är exempelvis för­åldrade, stereotypa kvinno­porträtt. Och även skildringen av patriarken borde ha utveck­lats. Endast antydningsvis anar vi honom som en produkt av ett omänskligt hårt, socialt system, och han kan te sig som ett sadistiskt invandrarmon­ster för den som inte känner den kulturella bakgrunden till hans beteende.

Förutom en del visuella gags berättas också filmen med så konventionella grepp att den även i denna bemärkelse känns antikverad. Ont det gjorts medvetet av regissören för att återkalla en svunnen era även i estetisk bemärkelse så är resultatet ett missgrepp, särskilt som den brittiska fil­men kring 1970 – med namn som Ken Russell, Richard Les­ter, Nicolas Roeg och Lindsay Anderson – genomsyrades av experimentlusta.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-08-18.