Dolt under ytan

USA 2000. What Lies Beneath. Regi: Robert Zemeckis. Manus: Clark Gregg. Foto: Don Burgess. Musik: Alan Sil­vestri. I rollerna: Michelle Pfeiffer, Harrison Ford, Kathe­rine Town, Miranda Otto, Ja­mes Remar.

Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Begreppet Hitchcockthril­ler plockas fram i tid och otid för att dra publik till filmer som inte har ett dugg med dennes verk att göra. Så även här. Hitchcock var till exempel inte särskilt intresserad av det övernaturliga. Agatha Christie-inspirerade pus­seldeckare med gissningslekar kring mördarens identitet – whodunits ­– avskydde han. Bägge insla­gen är framträdande i den­na föregivet Hitchcockin­spirerade rysare om en sysslolös hemmafru i Ver­mont, som misstänker att grannen mördat sin fru och att den döda kvinnad bör­jar hemsöka hennes hus.

I stället avslöjade Hitch­cock gärna tidigt vem som var mördaren och vilka planer denne smidde. Sedan skapade han nagelbitande spänningseffekter kring olika sinnrika katt-och-råt­talekar mellan mördare och offer.

Att så många ändå drar paralleller till thrillerns obestridde mäs­tare är kanske inte så kon­stigt, Här finns referenser till bland annat Fönstret åt gården (Rear Window, 1954), Illdåd planeras (Suspicion, 1941), Frenzy (1972) och Studie i brott (Vertigo, 1958). Och givetvis kan ingen vistas i badrummet utan att duschscenen i Psycho plundras. Alan Silvestris musik påminner också i flera scener om Bernard Herrmanns, Hitch­cocks samarbetspartner i de mest berömda filmerna.

Detta betyder givetvis inte att Dolt under ytan är en dålig film. Därtill är regissören Robert Zemeckis en alltför bra regissör, och han har god hjälp av två utmärkta skådespelare i högform: Harrison Ford och framförallt Michelle Pfeif­fer, vars återhållsamt nerviga skådespeleri bär större delen av filmen.

Men frågan är om inte största äran bör gå till filmklipparen Arthur Schmidt, vars insats har försett det stundvis briljanta bildbe­rättandet i filmen med en rytmisk variation och pre­cision mellan klippen som samspelar utomordentligt väl med Silvestris musik.

Filmen hämmas emellertid av manusets ansträngda och konstruerade berättelse – en soppa kokad på SJÄTTE SINNET (The Sixth Sense, 1999), ett antal Hitchcockreferenser och herrgårds­deckare – som återigen bevisar att flera i sig bra ingredienser inte automatiskt leder till lyckat resultat. Man måste också ha ett eget recept, gärna med originella kryddor också.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-11-05.