Dolt under ytan – Michael Tapper

USA 2000. What Lies Beneath. Regi: Robert Zemeckis. Manus: Clark Gregg. Foto: Don Burgess. Musik: Alan Silvestri. I rollerna: Michelle Pfeiffer, Harrison Ford, Katherine Town, Miranda Otto, James Remar.

Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Begreppet Hitchcockthriller plockas fram i tid och otid för att dra publik till filmer som inte har ett dugg med dennes verk att göra. Så även här. Hitchcock var till exempel inte särskilt intresserad av det övernaturliga. Agatha Christie-inspirerade pusseldeckare med gissningslekar kring mördarens identitet – whodunits – avskydde han. Bägge inslagen är framträdande i denna föregivet Hitchcockinspirerade rysare om en sysslolös hemmafru i Vermont, som misstänker att grannen mördat sin fru och att den döda kvinnad börjar hemsöka hennes hus.

I stället avslöjade Hitchcock gärna tidigt vem som var mördaren och vilka planer denne smidde. Sedan skapade han nagelbitande spänningseffekter kring olika sinnrika katt-och-råttalekar mellan mördare och offer.

Att så många ändå drar paralleller till thrillerns obestridde mästare är kanske inte så konstigt, Här finns referenser till bland annat Fönstret åt gården (Rear Window, 1954), Illdåd planeras (Suspicion, 1941), Frenzy (1972) och Studie i brott (Vertigo, 1958). Och givetvis kan ingen vistas i badrummet utan att duschscenen i Psycho plundras. Alan Silvestris musik påminner också i flera scener om Bernard Herrmanns, Hitchcocks samarbetspartner i de mest berömda filmerna.

Detta betyder givetvis inte att Dolt under ytan är en dålig film. Därtill är regissören Robert Zemeckis en alltför bra regissör, och han har god hjälp av två utmärkta skådespelare i högform: Harrison Ford och framförallt Michelle Pfeiffer, vars återhållsamt nerviga skådespeleri bär större delen av filmen.

Men frågan är om inte största äran bör gå till filmklipparen Arthur Schmidt, vars insats har försett det stundvis briljanta bildberättandet i filmen med en rytmisk variation och precision mellan klippen som samspelar utomordentligt väl med Silvestris musik.

Filmen hämmas emellertid av manusets ansträngda och konstruerade berättelse – en soppa kokad på SJÄTTE SINNET (The Sixth Sense, 1999), ett antal Hitchcockreferenser och herrgårdsdeckare – som återigen bevisar att flera i sig bra ingredienser inte automatiskt leder till lyckat resultat. Man måste också ha ett eget recept, gärna med originella kryddor också.