Dinosaurier – Michael Tapper

USA 2000. Dinosaur. Animation. Regi: Ralph Zondag, Eric Leighton. Manus: John Harrison, Robert Nelson Jacobs efter ett originalmanus av Walon Green. Musik: James Newton Howard. Originalröster: Alfre Woodward, Max Casella, Hayden Panettiere, D.B. Sweeney. Svenska röster: Fredrik Berling, Cajsa-Lisa Ejemyr, Mikael Persbrandt, Margareta Krook.

Om Toy Story-filmerna åtminstone bitvis närmade sig realism så är Dinosaurier överväldigande i sin illusoriskt tredimensionella datoranimation. Djuren har volym och kraft, och det känns ibland som om detaljrikedomen hos djuren och deras värld stjäl uppmärksamhet från själva berättelsen. Man har på många sätt lyckats trolla fram en svunnen värld, och det är bara synd att det inte finns en Imax-biograf i Malmö/Lund-området så man kan få den optimala bioupplevelse som ursprungligen presenterades i USA i våras. Förhoppningsvis, tar Tycho Brahe-planetariet i Köpenhamn upp den på repertoaren.

Helt illusorisk är nu inte filmen. Det handlar ju trots allt om en Disney-produktion och då talar djuren med varandra på engelska eller svenska. Och här finns förstås en äventyrsberättelse med inslag av ung och hkärteknipande kärlek. Handlingen sätts igång av ett meteornedslag alldeles i slutet av kritaperioden för 65 miljoner år sedan, alltså just under den sista skälvande tiden för dinosauriesläktets dominans. Under en blandad flock växtätares farofyllda vandring till en frodig dal möts två ynglingar av arten Iguanodon och ljuva läten uppstår.

Liksom i fallet Jurassic Park har zoologiprofessorn och evolutionsdebattören Staven Jay Gould säkert ett och annat att säga om den här filmen. Till exempel förekommer det en Brachiosaurus trots att dess saga var all redan långt tidigare. Den har säkert tagits med för att den är så välkänd – inte minst från Steven Spielbergs film – och lite skämtsamt har man därför gjort den till ett isolerat exemplar med märkbara ålderskrämpor.

Värre är det förstås att några av huvudpersonerna är lemurer, det vill säga det slags halvapor som finns i Madagaskars regnskogar, där de en gång utvecklades i isolering för 40 miljoner år sedan. Tjugofem miljoner år tidigare hade ingen gren av apsläktet utvecklats, men eftersom vi trots filmens positiva slutkläm ändå vet att Iguanodonparets släkte är dömt till undergång så är det väl tänkt att lemurerna ska stå för framtidshoppet.

Manusförfattaren Walon Greens förflutna som författaren bakom Sam Peckinpahs mästerliga västernfilm Det vilda gänget syns tydligt, särskilt i temat om solidaritet och sammanhållning mot en överlägsen och rovgirig fiende. Dinosaurier är i många avseenden imponerande, med en stark berättelse och ett filmhantverk av högsta klass. Till de mest minnesvärda visuella bravurstyckena hör filmens inledning inifrån det ägg som filmens blivande huvudrollsdinosaurie ligger i och som strax därefter stjäls ur nästet för att föras ut på en svindlande färd genom kritaperiodens värld.