Den perfekta stormen

perfect_stormUSA 2000. The Perfect Storm. Regi: Wolfgang Petersen. Manus: Bill Wittliff efter Sebastian Jungers roman. Foto: John Seale. Musik: James Horner. I rollerna: George Clooney, Mark Wahlberg, Mary Elizabeth Mastrantonio, Diane Lane.

Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Romanförlagans ödesmättade återgivning av några amerikanska fiskares färd 1991 mot undergången i en fruktansvärd storm – i meteorologiska ”perfekt” eftersom den är ett sällan förekommande resultat av tre samverkande ovä­der – är visserligen huvudberättelsen.

Dock blir denna ut­gångspunkt kring vilken för­fattaren bland annat gör en historieskrivning av deras fiskesamhälle Gloucester strax norr om Boston, en kritisk studie ­av fiskeindustrins ekolo­giska ödeläggelse av världshaven och en detaljerad redo­görelse för de meteorologiska förutsättningar som ledde tam till katastrofen.

Splittrat? Nej, märkligt nog är det precis tvärtom. Romanen fungerar, och utvikningarna gör bara läsningen än rikare och mer spännande.

Filmversionen är något helt annat. Inte så att jag klandrar regissör Petersen eller manus­författare Witliff för att de koncentrerat sig på huvudbe­rättelsen. För den är tillräck­ligt bärkraftig för en bra film om de hårda villkoren för da­gens fiskare. Och visst finns här kvaliteter. Bäst är kanske att huvudrollsinnehavarna ser övertygande ut i sina roller och inte som om de med självbelåten ironi deltog en taskig maskerad.

Likaså är miljöskildringen av Gloucester bra, men så är filmen också till stora delar in­spelad på plats. Till och med en aningens social kritik smyger sig in i det spända förhållandet mellan de fattiga, desperata fiskarna som riskerar livet varje gång de lämnar hamnen och den arrogante, girige båt­ägaren som tryggt bakom skrivbordet hetsar dem till allt våghalsigare färder.

Men i filmen har man också på ett för berättelsens kärva saklighet och tragiska undertoner förödande sätt valt att sentimentalisera händelserna. Det har helt enkelt blivit en kombinerad snyftare och actionfilm.

Några exempel: I romanen tar fiskarna och deras anhöriga aldrig farväl när de avseglar eftersom de anser att detta medför otur. Filmen är na­turligtvis överlastad av tårfyll­da avsked vid kajen. En sexuellt desperat besättningsmed­lem som i romanen nobbas av en flicka strax före avfärden blir i filmen lovad både ro­mans och ett äventyr i säng­halmen efter hemkomsten.

Och medan romanen berättar om fiskare som är så utleda på de långa vistelserna till havs och så angelägna att få farty­get till hamn att de riskerar li­vet i en svår storm, så kör be­sättningen i filmen ett patetiskt macho-peptalk om vilka hej­dundrande ”Gloucestermän” de är innan de av ren jävlaran­amma ränner rakt in i ovädret.

Det är dessutom betecknan­de för regissörens kreativa oförmåga i bildspråket när fil­mens enda poetiska inslag om fiskarens förhållande till sitt arbete och till havet är en trist avfilmad och tämligen banal monolog av George Clooney.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-08-16.