Coyote Ugly

USA 2000. Regi: David McNally. Manus: Gina Wendkos. Foto: Amir Mokri. Musik: Trevor Hom. I rollerna: Piper Perabo, Adam Garcia, John Goodman, Maria Bello.

Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund.

Filmer som Ar­mageddon (1999), Top Gun (1986) och The Rock (1996) har gjort Jerry Bruckheimer till världens ri­kaste hälare i filmbranschen. Manusförfattarna som ar­betar för denne enormt fram­gångsrike producent skapar aldrig något själva; de stjäl på heltid. Vartenda inslag i hand­lingen och nästan varje dialo­grad är hopplockat stöldgods från tidigare och mycket bätt­re filmer.

Och regissörerna verkar alla stöpta i samma gjutform. Ofta med bakgrund inom reklam­film och/eller rockvideo utformar de trist och pliktskyldigt några spelscener för att knyta ihop musikal- och actionse­kvenser som även de kalkerats på överlägsna förlagor.

I askungesagan om unga Vio­let som lämnar sömniga småstaden för stora stygga New York i hopp om att slå ige­nom som poplåtskrivare med­an hon drar sig fram som ser­vitris på röjarbaren Coyote Ugly serveras vi således 101 minuter déja vu. Själva hand­lingen – trashanken som fin­ner lyckan och rikedomen – är ännu en i raden av ett oändligt antal illustrationer av den amerikanska drömmen.

Bland musikalfilmer på te­mat finns En stjärna föds (A Star Is Born, 1937/1954/1976), Saturday Night Fever (1977), A Chorus Line (1985) och Fame (1980). Och från övningarna på ett skitigt hustak till scenuppträdande­na återanvänder Coyote Ugly ingredienser från samt­liga. Röjarbaren har hämtats från Road House (1989), men här utför de kvinnliga servitriser­na i glädjeextas en blandning av våt t-shirttävling och River­dance för en skock lika exta­tiska och jubelkåta män. Kore­ografi och regi är kopierad från såväl Flashdance (1983) om strippfilmen Showgirls (1995).

Så för alla med fobi mot ori­ginalitet och kreativ integritet är Coyote Ugly naturligtvis julafton. Skådespelarna, som i fler fall föga oväntat hämtats från olika såpaserier, agerar precis så stereotypt som deras roller medger. Och det finns inte en vändning i handlingen eller ett känslomässigt utspel som överraskar eller har nå­gon som helst resonans av äkt­het. Lägg till en skamlös pro­duktplacering, och summan av ingredienserna blir en slags skvalfilm med reklam- och musikinslag.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-10-01.