Coyote Ugly – Michael Tapper

USA 2000. Regi: David McNally. Manus: Gina Wendkos. Foto: Amir Mokri. Musik: Trevor Hom. I rollerna: Piper Perabo, Adam Garcia, John Goodman, Maria Bello.

Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund.

Filmer som Armageddon (1999), Top Gun (1986) och The Rock (1996) har gjort Jerry Bruckheimer till världens rikaste hälare i filmbranschen. Manusförfattarna som arbetar för denne enormt framgångsrike producent skapar aldrig något själva; de stjäl på heltid. Vartenda inslag i handlingen och nästan varje dialograd är hopplockat stöldgods från tidigare och mycket bättre filmer.

Och regissörerna verkar alla stöpta i samma gjutform. Ofta med bakgrund inom reklamfilm och/eller rockvideo utformar de trist och pliktskyldigt några spelscener för att knyta ihop musikal- och actionsekvenser som även de kalkerats på överlägsna förlagor.

I askungesagan om unga Violet som lämnar sömniga småstaden för stora stygga New York i hopp om att slå igenom som poplåtskrivare medan hon drar sig fram som servitris på röjarbaren Coyote Ugly serveras vi således 101 minuter déja vu. Själva handlingen – trashanken som finner lyckan och rikedomen – är ännu en i raden av ett oändligt antal illustrationer av den amerikanska drömmen.

Bland musikalfilmer på temat finns En stjärna föds (A Star Is Born, 1937/1954/1976), Saturday Night Fever (1977), A Chorus Line (1985) och Fame (1980). Och från övningarna på ett skitigt hustak till scenuppträdandena återanvänder Coyote Ugly ingredienser från samtliga. Röjarbaren har hämtats från Road House (1989), men här utför de kvinnliga servitriserna i glädjeextas en blandning av våt t-shirttävling och Riverdance för en skock lika extatiska och jubelkåta män. Koreografi och regi är kopierad från såväl Flashdance (1983) om strippfilmen Showgirls (1995).

Så för alla med fobi mot originalitet och kreativ integritet är Coyote Ugly naturligtvis julafton. Skådespelarna, som i fler fall föga oväntat hämtats från olika såpaserier, agerar precis så stereotypt som deras roller medger. Och det finns inte en vändning i handlingen eller ett känslomässigt utspel som överraskar eller har någon som helst resonans av äkthet. Lägg till en skamlös produktplacering, och summan av ingredienserna blir en slags skvalfilm med reklam- och musikinslag.