Alien Identities & British Science Fiction Cinema

Deborah Cartmell, I Q Hunter, Heidi Kaye & Imelda Whelelan (red) Alien Identities: Exploring Differences in Film and Fiction London: Pluto Press 1999

I Q Hunter (red) British Science Fiction Cinema London: Routledge 1999

De här två böckerna ger välkomna inblickar i en relativt outforskad del av den brittiska populärkulturen och filmer som oftast – mer eller mindre korrekt – betraktats som sämre avläggare till hollywoodproduktioner. Som I.Q. Hunter nämner i förordet till British Science Fiction Cinema är det en beklaglig situation särskilt eftersom den brittiska science fiction-litteraturen varit en stark tradition från H.G. Wells socialt engagerade författarskap till några av efterkrigstidens främsta namn i genren: Arthur C. Clarke, John Wyndham, Michael Moorcock och J.G. Ballard. Dessa författare har varken filmatiserats i någon större utsträckning eller inspirerat de filmer som producerats, något för övrigt John-Henri Holmberg i Filmhäftet 1998:2 (#102) konstaterade gäller allmänt för genrens litteratur.

Istället är många av de brittiska sf-filmerna imitationer av tidigare amerikanska succéer: Konga (1960), kopierad på King Kong (1933) och Fantomen från Afrika (Mighty Joe Young, 1949); Gorgo (1961) efter Skräcködlan (The Beast from 20 000 Fathoms, 1953) och den japanska Godzilla (Gojira, 1954); Xtro (1982), efter den USA-producerade Alien (1979). Alien spelades dock in i Storbritannien med brittiska filmarbetare, bland andra regissören Ridley Scott. Överhuvudtaget är urvalet av de titlar som redaktör Hunter i en särskild filmografi räknar som brittisk science fiction tveksamt eftersom det i flera fall handlar om amerikanska produktioner inspelade i brittiska ateljéer. Jag tycker det är svårt att definiera exempelvis År 2001 – ett rymdäventyr (2001 – A Space Odyssey, 1968) eller Superman (1978) som brittiska, trots att de till stor del spelats in i Pinewood Studios. Filmografin liknar därför ibland ett önsketänkande.

När man kommer fram till essäerna i antologin British Science Fiction Cinema gör dock ingen av skribenterna misstaget att analysera några av dessa hollywoodproduktioner som ”brittiska”. Istället får läsaren en kronologisk resa genom de mer otvetydigt brittiska alstren. Man börjar med den utopiska H.G. Wells-klassikern Tider skola komma (Things to Come, 1936) och slutar med den antithatcheristiska dystopin Hardware (1990). Ett dominerande tema genom nästan alla essäerna är filmernas ständiga allegoriska referenser till andra världskriget. I Hammer Films Quatermass-trilogi (1955, 1957 och 1967), John Wyndham-filmatiseringarna, filmerna om de Godzilla-liknande kolossalmonstrens förstörelse av London och till och med i den mer kärva samhällsskildringen i klassikern Jordens sista dag (The Day the Earth Caught Fire, 1961) dominerar en käck stiff upper lip och en patriotisk Dunkirk-anda på ett sätt som underminerar filmernas potentiella samtidskritik och gör att några av dem idag ter sig skrattretande naiva.

Men eftersom det finns betydligt slagfärdigare exempel på brittiska science fiction-filmer som fortfarande idag står sig väl och förtjänar att lyftas fram undrar man över hur representativt urvalet egentligen är. Vad hände exempelvis med Kevin Brownlows & Andrew Mollos mästerliga Det hände här (It Happened Here, 1963), där just den brittiska konformismen och auktoritetstron parodieras när öfolket tämligen lätt anpassar sig under en nazistisk ockupationsmakt? Eller med Peter Watkins inflytelserika och kontroversiella Krigsspel (The War Game, 1965)? Eller Richard Lesters Monty Python-artade apokalypsfilm Bomben (The Bed-Sitting Room, 1969)? Självfallet kan inte alla titlar inkluderas, men man saknar särskilt dessa i en antologi med ambitionen att spegla den brittiska science fiction-filmens hela register.

Då är antologin Alien Identities, som handlar om både litteratur, tv och film, desto mer spännande. Här blir begreppet ”alien” vittomfattande och inte enbart en beteckning för utomjordiska varelser. I förordet skriver två av redaktörerna, Heidi Kaye och I Q Hunter, om hur begreppet inom science fiction-filmen ändrat karaktär under det gångna seklet; hur det hela tiden skiftat mellan optimism till pessimism, mellan E.T. (1982) och Alien, mellan vi och dom som varandras likar eller motsatser. Men det handlar inte bara om science fiction. En av de mest läsvärda essäerna handlar om hotet från nya farsoter, som betecknande nog alltid tycks härröra från tredje världen. När man läser den är det inte utan man drar sig till minnes Roy Anderssons ironiskt träffsäkra och officiellt stoppade aids-film, där en rollkaraktär iklädd laboratorierock torrt konstaterar att ”där nere i värmen och fukten kan ju vad som helst hända”. Ungefär så beskriver också Peter Hutchings de litterära och filmiska mardrömsscenarior – senast i Outbreak (1995) – som man i väst fantiserat om. Och fasansfullheterna tycks alltså fortfarande idag härröra från Afrika.

Här finns också en fascinerande essä om Dracula som en skiftande fantasifigur, en filmiskt ständigt föränderlig representation av den Andre. Paul O’Flinn koncentrerar sig på Bram Stoker’s Dracula (1992) av Francis Ford Coppola för att beskriva hur aids-epidemin färgat av sig på gestaltningen av den blodberoende greven. Dessvärre utvecklar författaren inte kopplingen mellan denna vampyristiska farsot från en östeuropeisk kultur i en vidare kontext. Trots titeln – ”Leaving the West and Entering the East” – förbigås den historiska kontexten om Västeuropas syn på Öst. Endast tre år innan filmen förvandlades hotet från Östeuropa som en samling kommunistiska lydstater till ett hotfullt Östeuropa där maffian härjade oinskränkt och befolkningen skildrades som närmast kvardröjande i ett både andligt och socialt medeltidsmörker.

Men Alien Identities bjuder dessvärre också på det slags forskarseminarietexter som man ofelbart somnar till i föreläsningssalen och helst skulle vilja slippa se i tryck. Det gäller främst de tre avslutande texterna i antologin, till exempel den om Flugan (The Fly, 1958 och 1986; men också novellförlagan). Författaren redogör här omständligt för sin långsökta och helt ointressanta idé om att forskarens misslyckade köttsliga metamorfoser skulle spegla filmernas, enligt författaren, misslyckade litterära metamorfos – alltså att omvandla novellen till film. De två texterna om Alien är något bättre men trampar på väl nedslitna stigar. Hur många fler texter om denna filmserie och metaforiken kring genetiska experiment behöver vi egentligen?

Som helhet är dock bägge antologierna både givande och intressanta, med Alien Identities som den något bättre och intellektuellt mer provokativa av de två. Inte oväntat – och som bägge antologierna också framhåller i sina förord – är ju skildringarna av det som definieras som ”alien” ytterst en spegling av oss själva. Det är vi som i själva verket är den Andre, och det är vi som projicerar våra mest önskade och oönskade drag på denne. Eller som professor Quatermass i Quatermass and the Pit (1967) konstaterar efter att ha spårat människans ursprung till en kraschad utomjordisk farkost: ”We’re the Martians now”.

Skribenterna utgörs till stor del av litteratur-, film- och medieforskare på De Montfort University i Leicester som specialiserat sig på brittisk populärkultur. Flera av dem kommer ni att möta i Filmhäftets kommande temanummer om brittisk populärfilm.