Winchester ’73 – Michael Tapper

USA 1950. Regi Anthony Mann Manus Borden Chase & Robert L. Richards efter en berättelse av Stuart N Lake, Foto William Daniels Klipp Edward Curtiss Scenografi Bernard Herzbrun, Nathan Juran, Russel A Gausman, A Roland Fields Musik Joseph Gershenson. Med James Stewart Lin McAdam Shelley Winters Lola Manners Dan Duryea Waco Johnny Dean Stephen McNally Dutch Henry Brown John Mclntire Joe Lamont Millard Mitchell High-Speed Frankie Wilson Will Geer Wyatt Earp John McIntyre Joe Lamont Charles Drake Steve Miller Rock Hudson Young Bull. Producent Aaron Rosenberg för Universal. Längd 1.32. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1990-09-29.

Den mytiska, amerikanska västern har alltid varit sinnebilden för det nya Jerusalem, ibland det nya Edens Lustgård, ända sedan de första kristna kolonisatörerna anlände till Nya Världen på 1600-talet. Myten har varit av stor betydelse för den starka religiösa tradition som fortfarande dominerar i framförallt bibelbältet. Ett typexempel är Joseph Smiths berättelse om Mormons Bok, en skrift baserad på två guldtavlor – jämför Moses två stentavlor med de tio budorden – han påstod sig ha funnit 1830 i västern efter en uppenbarelse från Gud.

De klassiska västernfilmerna bygger vidare på detta bibliska arv, och knyter hjältarna till med den paradisiska, jungfruliga naturen. Civilisationens intrång i form av stadsliknande samhällsbildningar som Dodge City, Tombstone, Deadwood och Laramie bär följaktligen på den gamla, europeiska världens arvsynd och jämförs gärna med Sodom och Gomorra. Hit anländer främlingen från vidderna i den klassiska västernberättelsen för att rensa staden på syndiga skurkar och korrumperade myndigheter så att de förklenade och skrämda stadsborna ska kunna sova lugnt om natten igen.

Det dröjer inte länge i filmerna innan främlingen demonstrerar sina välutvecklade färdigheter i att hantera vapen, och efter att motvilligt och ofta egenhändigt ha nedkämpat skumrasket accepteras han av den tidigare så misstänksamma kristenheten. Ibland gifter han sig med den dygdiga, lokala skolfröknen och lägger vapnen på hyllan för att uppgå i den sociala gemenskapen, men lika ofta rider han iväg lika mystiskt som han anlände. Det bästa exemplet på denna modell finns i George Stevens’ ultraklassiska pastisch Mannen från vidderna (Shane, 1953).

Några år tidigare hade emellertid en film, som för alltid skulle ändra genrens utseende, haft premiär. Winchester ’73 (1950) är inte bara ett ödesdrama om mord, hat och hämnd enligt förebild från grekiska dramer, som Fritz Langs Frank James hämnd (The Return of Frank James, 1940), utan en gravskrift över hela den grundläggande västern-mytologin. (Winchester ’73 var, intressant nog, ursprungligen Fritz Langs arbetsprojekt).

I början av Winchester ’73 förefaller huvudpersonen, Lynn McAdam, vara en klassisk, idealistisk hjälte som vinner ett Winchester ’73-gevär i en rättfärdig årlig tävling mot en mystisk antagonist som tagit sig namnet Dutch Henry Brown. Brown stjäler emellertid det åtråvärda priset och därefter följer en hetsjakt över vildmarkens oländiga vidder. Den skenbart enkla intrigen visar sig emellertid vara betydligt mer komplicerad när Brown demaskeras som Matthew McAdam, bror till Lynn och på flykt undan dennes hämndtörst sedan han mördat deras far.

Genom att länka samman fadermordet, som inte avslöjas förrän i den thrillerliknande upplösningen, med kampen om det åtråvärda geväret för Mann samman såväl biblisk som freudiansk symbolik. Mordet på fadern innebär mordet på lagen/överjaget och sönerna förirrar sig ut i laglöshetens/det omedvetnas vildmarker. Där kämpar de om herraväldet, det vill säga den falliska makt som är utom all kontroll efter faderns död, symboliserat av det legendomspunna geväret. (Redan i inledningen förknippas vapnet med patriarkal makt då någon yttrar att president Grant äger ett.) Gång på gång visar filmen vilka destruktiva krafter som ligger förborgade när det inte finns någon repression som kan kontrollera fallosen. Det är som om geväret självt utlöser både filmens indiankrig och svekfulla mord. Liksom bilarna i Mad Max-filmerna, driver det symbolladdade vapnet sina ägare till en frenetisk (själv)destruktivitet.

Den enda som står emot den epidemiska laglösheten är Wyatt Earp. Han framställs i filmen som en jovialisk fadersfigur, och inledningen är han den som tar kontroll över vapenmakten. Alla som anländer till Dodge City måste lämna över sina skjutvapen till honom så att han är den enda som, med lagens sanktion, bär pistol. Det stämmer egentligen inte med alla berättelserna om hans ovilja att bära vapen men är helt i överensstämmelse med filmens symbolik.

Vikten av lagens rätt till denna symboliska kastration demonstreras omedelbart i scenen efter att McAdam och hans följeslagare lämnat ifrån sig sina pistoler. De går in i en bar där McAdam plötsligt står öga mot öga mot sin fiende, och både han och opponenten försöker omedelbart dra sina vapen. Men de finner förstås att hölstren är tomma, de är oförmögna – på engelska: impotent – att ta till vapen.

Staden blir här alltså, tvärtemot traditionen, en positiv bärare av moral och civilisation. Naturen, däremot, framställs som en öde och ofruktbar helvetesöken, endast befolkad av indianer, skurkar och andra moraliskt tvivelaktiga personer, bland andra vapenhandlaren Joe Lamont och Lolas fästman Steve Miller. Hjälten visar sig också strida mot traditionen när han visar sig bära på en rå mordlusta under den rättfärdiga förespeglingen om att han bara vill hämnas sin fars död.

Det sistnämnda noteras också av hans kompanjon High-Spade i repliken ”You’re beginning to like it!”. Även om den sista scenen förespeglar en försonande framtid hemma på ranchen tillsammans med Lola, kvinnan han just träffat, så väger de lyckliga slutsekunderna lätt mot filmens dominerande partier av bitterhet, hat och hämndlystnad.

Anthony Mann debuterade i västerngenren med Winchester’73. Dessförinnan var han en tämligen anonym B-filmregissör, mest känd för realistiskt iscensatta noirfilmer som T-Men – Al Capones banemän (T-Men, 1947), och det är här rötterna finns till filmens avvikelser från västernfilmens klassiska utformning.

I Winchester ’73 blir hjälten och hans motpart spegelbilder av varandra. Ju längre filmen framskrider desto mer glider deras karaktärsdrag samman. Lynn McAdams smittas alltmer av laglöshetens epidemi, idealismen rämnar. Hjältens rättvisepatos övergår i en hämnarpsykos.

Scenen där han överfaller skurken Waco Johnny Dean i en bar klargör detta när Mann hastigt klipper in en tiltad bild av McAdams förvridna, vansinniga ansiktsuttryck, en bild som kunde varit direkt lyft ur vilken film noir som helst. Att rollen spelas av James Stewart hjälper naturligtvis till att förhöja chockeffekten i hjältens transformering. Stewart hade dittills kanske mer än någon annan skådespelare inkarnerat den amerikanska, småborgerliga idealismen, främst i ett flertal filmer regisserade av Frank Capra, till exempel den idealistiske politikern i Mr. Smith i Washington (Mr. Smith Goes to Washington, 1939) och den gode samhällsbyggaren i Livet är underbart (It’s a Wonderful Life, 1946).

Han valde emellertid att krossa sin egen, omsorgsfullt uppbyggda framtoning i Winchester’73. Med sig i fallet tog han västernhjälten. Under de följande fyra åren skulle Mann och Stewart göra ytterligare sju filmer tillsammans varav fyra är västernfilmer: Landet bortom bergen (Bend of the River, 1952), Den nakna sporren (The Naked Spur, 1953), Farornas land (The Far Country, 1954) och Mannen från Laramie (The Man from Laramie, 1955).

I samtliga filmerna fortsatte de att attackera västernmytens präktiga fasad och visa upp dess mörka undersida. Winchester ’73 är den mörkaste och hårdaste uppgörelsen och framstår så här i retrospektiv som en milstolpe i västerngenrens historia. Den blev början på en ny och mer realistisk västerngenre också i psykologisk mening som pekar fram mot 1950-talets neurotiska hämnarvästernfilmer med psykoanalytiska övertoner, till exempel Nicholas Rays Johnny Gitarr (Johnny Guitar, 1954), John Fords Förföljaren (The Searchers, 1956) och Samuel Fullers 40 pistoler (Forty Guns, 1957).