USA 1999. The Waterboy. Regi: Frank Coraci. Manus: Tim Herlihy, Adam Sandler. Foto: Steven Bernstein. Musik: Alan Pasqua (originalmusik), Creedence Clearwater Revival, Lenny Kravitz, John Lee Hooker, Earth, Wind & Fire med flera. I rollerna: Adam Sandler, Kathy Bates, Fairuza Balk, Jerry Reed, Henry Winkler, Blake Clark med flera.
Biopalatset och Filmstaden i Malma och Filmstaden i Lund.
En amerikansk komik på en IQ-nivå ner till ensiffriga tal har etablerat sig bland storsäljarna de senaste åren. Bland stjärnnamnen finns Jim Carrey, Bröderna Farrelly (Dum och dummare, Den där Mary) och nu Adam Sandler. Man kan naturligtvis spekulera över varför en vuxen publik springer benen av sig för att se orgier i mossiga sexskämt, barnslig kiss- och bajshumor och en makalös fascination för korkskallar som antihjältar. Kanske kommer någon framtida doktorsavhandling att peka på skräcken inför en alltmer komplicerad omvärld eller hotet från ett framväxande elitsamhälle som möjliga förklaringar.
LARS VON TRIER hävdade i presentationen av sin film Idioterna att vi alla bär på en idiot som kämpar för att komma ut. Själv har jag varken något emot att man är barnslig, korkad eller vulgär i sin humor. Helan & Halvan, Bröderna Marx, Jerry Lewis, Monty Python-gänget, Peter Sellers och bröderna Coen har alla skapat stor och intelligent komik med dessa ingredienser. Men det kan man inte med bästa vilja säga om de komiker jag nämnde inledningsvis.
Ett utmärkt exempel är premiäraktuella Waterboy. Här återanvänder manusförfattaren och huvudpersonen Adam Sandler intrigen från Sylvester Stallons genombrottsfilm Rocky. Vi får följa hur en trettioårig, barnsligt oskuldsfull och stenkorkad man förverkligar den amerikanska drömmen då han mot alla odds vinner äran, berömmelsen och flickan. Skillnaden är att Waterboy utspelas i Louisiana och handlar om amerikansk fotboll.
Endast få minuter in i filmen förstår vi precis hur det hela kommer att sluta. Varje dramatisk vändning, liksom alla skämt, levereras övertydligt, som om filmmakarna tänkt sig att publiken skulle vara lika stora fullblodsidioter som huvudpersonen. Lägg till en samling klassiska filmkarikatyrer från den amerikanska Södern, alla smutsiga, inavlade, nerkrökade och djuriska bonnlurkar.
Skräckgalleriet toppas av huvudpersonens Cajun-morsa. Hon lagar kräkningsframkallande måltider på orm och alligator. Den incestuösa bindningen mellan henne och huvudpersonen förefaller ha modellerats på Norman Bates psykotiska modersrelation i Hitchcocks Psycho. Mest deprimerande är att rollen spelas av Kathy Bates, en annars mycket begåvad skådespelerska som gjort imponerande insatser i filmer som Lida, Dolores Claiborne och Spelets regler. Här ser man inte ett spår av den talangen.
Waterboy är en uppvisning i fyrkantigt filmberättande och spelet är stundvis i klass med skolteater. Humorn i denna så kallade komedi saknar dessutom både originalitet och djärvhet. För mig var den enda kvardröjande känslan att det knappast finns något så tråkigt som dålig komedi.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-06-30.