Tucker – Michael Tapper

USA 1988. Regi Francis Ford Coppola Manus Arnold Schulman, David Seidler Foto Vittorio Storaro Klipp Priscilla Nedd Scenografi Dean Tavoularis Musik Joe Jackson Specialeffekter Bob Finley, Jr. Med Jeff Bridges Preston Tucker Joan Allen Vera Tucker Martin Landau Abe Karatz Frederic Forrrest Eddie Mako Jimmy Elias Koteas Alex Christian Slater Junior Lloyd Bridges senator Ferguson. Producent Fred Roos & Fred Fuchs för Lucasfilm. Längd 1.51. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1989-02-09.

Efter de konstnärliga triumferna men ekonomiska katastroferna för Älsking, jag hatar dig (One from the Heart, 1982) och Rumble Fish (1983) har Francis Ford Coppola arbetat för sin överlevnad som inhyrd regissör för medelmåttiga produktioner som Cotton Club (1984), Peggy Sue gifte sig (Peggy Sue Got Married, 1986) och Det sista slagfältet (Gardens of Stone, 1987).

Tucker (1988) är producerad av Coppolas före detta lärling, George Lucas. Här återvänder han till den lek med filmhistorien och mediets stilmedel som utmärker hans bästa filmer. Kanske för att parallellerna mellan Tuckers öde med sina fantastiska men av bilindustrin hårt motarbetade innovationer och Coppolas berg- och dalbana med sitt bolag American Zoetrope är tämligen uppenbara.

För Coppola är emellertid berättelsen om Preston Tucker (Jeff Bridges) något mer än bara en tragisk hjältes fall på grund av storfinansens konspirationer. Han blir under filmens lopp också till en symbol för ett USA som antyds är en försvunnen stormakt av kreativ kapitalism. Här går Coppola tillbaka Frank Capras hjälteskildringar av idealistiska, rakryggade amerikaner, ofta spelade av James Stewart, som i sina hjärtan och handlingar bevarar de egenskaper som made this country great.

Tucker är i och för sig affärsman, men han är framförallt en som är beredd att satsa allt och spela högt för att nå sina drömmars mål och bygga världens bästa bil. Just det talar han gärna och ofta om i olika scener, som när han förlorar sin bilfabrik och deklarerar: ”That’s only machinery, it’s the idea that counts, and the dream”. Det är lätt att se Coppola själv instämma och kanske just betona att det inte bara är en dröm vilken som helst som gått förlorad utan the American Dream.

Många gånger har Coppola uttryckt farhågor för den alltmer utbredda estetiska konformismen i de stora filmbolagens produktionspolitik. Det har vi under senare år sett i den tilltagande uppföljarhysterin – del 1, 2, 3… 15 – och i myriader av karbonkopior på någon kassasuccé. Hans eget American Zoetrope Studios byggde på att återskapa det som var bra i det gamla hollywoodsystemet, framförallt i förmågan att ge ekonomisk trygghet åt kreativa filmskapare och att oavbrutet mana på den konstnärliga utvecklingen.

Liksom för Tucker ändade Coppolas drömmar med en katastrof. Han blev visserligen inte föremål för samma utstuderade konspirationsscenario, men på ett symboliskt plan är alltså jämförelsen högst rimlig. Vi ska därför inte se tidsresan till 1940-talets expansiva tid för såväl Hollywood som den övriga amerikanska industrin som en nostalgi utan som en allegori över läget som det ser ut idag.

Coppola skildrar inte bara Tuckers 1940-tal utan också Hollywoods. Det syns i hans koreograferade kamerarörelser à la Vincent Minelli, klippningstrick med dåtiden populära wipes, stilblandning mellan pastoral idyll (D.W. Griffith) och film noir-mardrömslika interiörer (Fritz Lang, Robert Siodmak, Edward Dmytryk) och inte minst i den metareflexiva användningen av reklam- och journalfilm med tydlig hänvisning till Orson Welles Citizen Kane (1941). Alla dessa delar sammanför Coppola till en briljant syntes som aldrig förfaller till mekanisk eklekticism, utan som, liksom Tuckers vision av framtidens bil, faktiskt blir en förnyelse genom sitt insiktsfulla förvaltande av historiska lärdomar.