The Truman Show – Michael Tapper

USA 1998. Regi Peter Weir Manus Andrew Niccol Foto Peter Biziou Klipp William Anderson, Lee Smith Scenografi Dennis Gassner Musik Burkhard Dallwitz, Philip Glass. Med Jim Carrey Truman Burbank Laura Linney Meryl Noah Emerich Marlon Natascha McElhone Lauren/Sylvia Holland Taylor Trumans mor Brian Delate Trumans far Brian Slater Truman som barn Ed Harris Christof Paul Giamatti och Adam Tomei operatörer i kontrollrummet Harry Shearer Mike Michaelson Philip Baker Hall och John Pleshette tv-bolagsdirektörer O-Lan Jones och Krista Lynn Landolfi servitriser Joe Minjares bartender. Prodenter Scott Rudin, Andrew Niccol, Edward S Feldman, Adam Schroeder Produktionsbolag Scott Rudin Productions för Paramount Pictures Längd 103 minuter Svensk distribution UIP Svensk premiär 1998-11-06.

Truman Burbank bor i ett litet samhälle på ön Seahaven, som han aldrig lämnar då han ända sedan en båtolycka där hans far drunknade är rädd för vatten. Han är försäljare av försäkringar och till synes lyckligt gift med sjuksköterskan Meryl. Men minnet av ungdomsförälskelsen Lauren plågar honom, och efter att ha sett sin döde far, klädd som en uteliggare och bryskt bortförd när Truman försöker ta kontakt, börjar han ana att det är någonting inte stämmer världen han lever i. Vad han inte vet är att han ända sedan födseln är tv-stjärna i en dygnet runt-tvålopera i en artificiell värld som byggts upp i en tv-studio. Alla kring Truman, inklusive Meryl, föräldrarna, vännerna och arbetskamraterna, är skådespelare som anställts av tv-bolaget. Trumans värld är skapad och kontrollerad av producenten Christof, som efter showens världsomspännande succé blivit en medieguru.

Truman gör en rad försök att ta sig ut från ön för att söka efter Lauren på Fiji, dit han tror att hon flyttat med sina föräldrar. Varje gång hindras han dock av att tv-bolaget arrangerar olika händelser som gör att han inte kommer därifrån. Som en avledningsmanöver skriver Christof också tillbaka Trumans far i showen; anledningen till dennes långa frånvaro förklaras med att denne drabbats av minnesförlust efter en mirakulös räddning undan drunkningsdöden. För en tid ser det ut som om Truman åter accepterar livet i Seahaven – trots att Meryl lämnar honom – och tv-bolaget lättar på den hårda övervakningen. En natt upptäcker dock operatörerna som sköter Seahavens 5 000 dolda tv-kameror att Truman undkommit bevakningen genom att låta en docka ta hans plats i sängen och sedan smita ut ur huset genom en tunnel.

Alla i showen deltar i sökandet efter Truman, och tv-bolaget tvingas för första gången i showens 30-åriga historia bryta sändningen. Christofs kameror hittar honom till slut i en segelbåt, på väg mot den gigantiska tv-ateljéns yttersta gränser, och showen läggs åter ut i sändning. För att hindra Trumans flyktförsök skapar Christof ett fruktansvärt oväder med hjälp av studions vädermaskiner. Truman är nära att drunkna men överlever och når en av utgångarna. Genom högtalaranläggningen försöker Christof övertala Truman att stanna i Seahavens ordnade tillvaro, men Truman tar farväl av tittarna och kliver ut i världen.

The Truman Show har av en del kritiker höjts till skyarna för sin påstådda originalitet, medan andra blivit lyriska inför dess överflöd av intertextuella referenser och kulturella symboler. Huvudrollsinnehavaren Jim Carrey lyckades verkligen hetsa upp den sistnämnda kategorin med sitt uttalande om att The Truman Show är ”insane with metaphors”, vilket kanske inte är så konstigt eftersom den summerar mycket av den civilisationskritik som science fiction-litteraturen efter andra världskriget förmedlat.

För den som gillar namedropping är det bara att räkna upp en lång rad science fiction-författare: Brian Aldiss, Robert Heinlein, Harlan Ellison, Arkadij och Boris Strugatski, George Orwell, J.G. Ballard, Philip K. Dick med flera. I synnerhet Dicks febrigt paranoida skildringar av människor som ovetande fått sitt minne utbytt eller som för oklara experimentella syften placerats i artificiella världar av manipulativa storföretag med totalitära ambitioner har inspirerat en våg av efterföljare bland vilka The Truman Show bara är en av de senaste i raden.

Dystopiska fantasier populariserades i USA under 1960-talet, då Twilight Zone (1959–66) fick stor publik genomslagskraft. Showen hade för övrigt en renässansperiod med Twilight Zone: the Movie (1983), följt av en ny tv-serie (1985–87). Från slutet av 1970-talet har det också vuxit en kult med särskilda föreningar kring Patrick McGoohans Truman Show-liknande, brittiska tv-serie FÅNGAD (The Prisoner, 1967), och dess 17 avsnitt har blivit försäljningssuccér på video (det finns också planer på att göra en filmversion). Den serien utspelas i en övergiven turistanläggning, dit folk förs av till synes ingen anledning alls. De hålls inspärrade inom ett begränsat område av osynliga krafter och hela arrangemanget ser ut som ett sjukt experiment i stor skala.

The Truman Show saknar dock Fångads anslag av djupare existentiell ångest; den har en lättare ton och utmynnar i vad som måste beskrivas som en tillrättalagd feel-good movie, inte helt olik de otal glättade så kallade sit-coms som den utger sig för att kritisera. Det är pojke-möter-flicka, pojke-stöter-på-hinder, pojke-övervinner-hinder och – förstår vi på slutet – pojke-får-flicka. Intrigen är alltså helt enkelt en slags romantisk komedi med något mer bisarra förvecklingar än vanligt.

Manusförfattaren/producenten Andrew Niccol och regissören Peter Weir har nöjt sig med att göra en harmlös satir över ett förorts-USA som dröjer sig kvar i ett idealiserat 1950-tal. (Man behöver inte vara Einstein för att inse att huvudpersonens namn både kan läsas som true man och som referens till presidenten Truman.) Och även här är filmen del av en väletablerad tradition med näraliggande exempel, som Parents (1989) eller En djävul till granne (The ’burbs, 1989).

Laura Linney gör visserligen en utmärkt rollprestation som Trumans ”fru”, särskilt när hon med tillkämpad, äppelkindad have-a-nice-day-käckhet på ett naturligt sätt ska försöka väva in reklam för de produkter som placerats i showen. Men det känns hopplöst föråldrat eftersom tv-underhållningsprogram och filmer över hela klotet har gjort liknande reklamparodier i decennier. I själva verket finns det oändligt antal fler placeringar av verkliga produkter som fungerar i precis samma reklamsyfte som i vilken annan amerikansk eller europeisk film som helst.

Man väjer till och med för att rikta något som kan uppfattas som kritik av den amerikanska, alltmer totalitärt imperiebyggande storföretagskulturen. Det är till exempel betänkligt att showens skapare, Christof, i sitt namn och sin framtoning inte ger associationer till en amerikansk verkställande direktör utan till en europeisk excentriker, konstnären Christo.

Han blir en variation på den slags central- och östeuropeiska galna vetenskapsmän som hemsökt Hollywoods dukar alltsedan skräckfilmens barndom. Christof är i Karloffs och Lugosis efterföljd en främmande fågel i ett annars relativt hyggligt medelklass-USA, en megalomanisk tyrann med gudomliga anspråk (Christ) men också med sina svarta kläder och sin basker en konceptkonstnär av det antihumanistiska slaget (Christo).

Mina främsta invändningar mot The Truman Show gäller dock skildringen av showens publik. Här kan kulturkonservativa betraktare gotta sig åt TV-tittare som verkligen uppfyller alla mytbildningar om en outbildad massa av lättduperade fårskallar. Det är obegripligt att någon skulle följa en händelsefattig och ointressant serie av det slaget. Men det gör alltså de 300 miljonerna i filmens värld, och när showen tar slut söker de mekaniskt och med tom blick en annan tv-kanal bara för att få fortsätta slötitta.

Det här är mumma för kulturelitistiska anhängare av Frankfurtskolans idéer om den passiva massans okritiska anammande av toppstyrd indoktrinering. Men filmen kan nog också tillfredsställa socialdarwinistens tankar om det rättfärdiga i sociala hierarkier. För den publik vi ser är mestadels lågutbildade (människorna i baren) och infantiliserade (mannen i badkaret) när de inte uppfyller en rent rasistisk vision (den japanska familjen). Förutom att den moderna tv-forskningen gjort upp med den här seglivade synen på tv-tittaren, så representerar Niccols/Weirs syn på så kallat vanligt folk en reaktionär och antihumanistisk människosyn.