USA 1998. Regi, manus Whit Stillman. Foto John Thomas. Musik Mark Suzzo (originalmusik), Chic, Blondie, Evelyn ”Champagne” King, Curtis Mayfield, Sister Sledge med flera. I rollerna Chloë Sevigny, Kate Beckinsale, Chris Eigeman, Mackenzie Astin, Matt Keeslar, Robert Sean Leonard.
Spegeln i Malmö, Kino i Lund
Whit Stillmans senaste film kan ses som en fri fortsättning på hans två tidigare: Metropolitan (1990) och Barcelona (1994). Liksom dessa handlar The Last Days or Disco om högutbildade ungdomar ur den amerikanska östkustens övre medelklass, eller UHB (Urban Haute Bourgeoisie) enligt deras egen definition. Såväl skådepelare som rollfigurer från de tidigare två filmerna återfinns i här. Filmen fokuserar på det begynnande 1980-talets backlash från sexuell frigörelse och politisk radikalism till yuppiekulturens traditionella könsroller och pengadyrkan.
Stillman fyller sina filmer med oavbrutet pratande, överintellektualiserande unga människor, vars brådmogna livsfilosofier ständigt kommer i konflikt med deras handlingar. Det leder naturligtvis till neurotiska relationer med ofta katastrofala följder för alla inblandade. Här står de två unga karriärflickorna Alice och Charlotte i centrum. Med en världsvan fasad som döljer bottenlös omognad kastar de sig ut i storstadslivet.
På dagen arbetar de på ett av New Yorks många förlag, där de hetsas att jaga potentiella bästsäljare i hopp om befordran. På kvällarna, hänger de på ett av de trendigaste diskoteken för att jaga social status och kärlek, i nämnd ordning.
Vänkretsens rationalisering av den socialdarwinistiska rovdjursmentalitet som de uppfostrats till att bejaka leder ofta till halsbrytande omtolkningar av sensmoralen i olika händelser, böcker och filmer. I en scen har en av rollgestalterna en lång monolog om det absurda i att satsa på sköldpaddan som en vinnare i fabeln ”Haren och sköldpaddan”. I en annan avfärdas Disneys Lady och Lufsen som en tragedi eftersom Lufsen med all säkerhet snart avslöjar sin sanna underklassnatur och förvandlas till en tv-missbrukande dagdrivare och hustrumisshandlare. Och som absurd höjdpunkt förklaras Brutus knivhugg i ryggen på Julius Caesar egentligen vara ett sant uttryck för dennes vänskap.
Regissören har av amerikanska kritiker ofta jämförts med F. Scott Fitzgerald för sin subtila etikettskomik med tragiska undertoner. Man skulle också kunna dra paralleller till Woody Allens känsla för träffsäkra dialoger och David Mamets kyligt distanserade iakttagelser av människor snärjda i sociala rollspel. Men jag tycker nog ändå att Whit Stillman funnit en alldeles egen och personlig ton och stil i filmernas skoningslösa demaskering av den värld han själv vuxit upp i. Det är dessutom uppfriskande att se en samling utmärkta skådespelare som snarare än att försöka agera publikfriande inte väjer för sina rollfigurers mörkare sidor.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-09.