Sista kontraktet – Michael Tapper

Sverige/Norge/Finland 1998. Regi Kjell Sundvall Manus Mats Arehn, Johan Bogaeus, Börje Hansson i samarbete med Kjell Sundvall, Hans-Åke Gabrielsson, Steve Jansson Romanförlaga The Ultimate Contract (svensk översättning Kontraktet, Stockholm: Sellin, 1997) Författare John W Grow Foto Kjell Lageroos Klipp Darek Hodor Scenografi Birgitta Brensén Musik Geir Bøhren, Bent Åserud. Med Mikael Persbrandt Roger Nyman, polis, Michael Kitchen Ray Lambert/John Gales, Pernilla August Nina Nyman, Rogers fru, Reine Brynolfsson Bosse Ekman, Rogers kollega, Bjørn Floberg Tom Nielsen, Cecilia Ljung Lisa, journalist, Jaqueline Ramel Anna, Rogers Säpo-kollega, Johan Lindell Bernard Lange, Rogers överordnade på Säpo, Mathias Henriksson Gösta Bark, Säpo-chef, Per Ragnar KG, Säpo-agent, Paul Birchard Norris, CIA-chef, Anders Ekborg Bengt Löfgren, naziledare, Leif Andrée Berg, journalist. Producenter Börje Hansson, Lars Blomgren Produktionsbolag Filmlance International AB (Sverige) i samproduktion med Yellow Cottage AS (Norge), Kinoproduktion OY (Finland) för TV4 AB, AB Svensk Filmindustri, Norsk Film A/S, Filmhusateljéerna AB, Filmteknikk Norge AS i samarbete med TV1000, Sonet Film AB, MTV3 OY Produktionsstöd Svenska Filminstitutet (Filmkonsulent Peter Hald), Norsk Filminstitutt (Spillefilmskonsulent Gunnar Svensrud), Finlands Filmstiftelse (Produktionschef Erkki Astala), Nordisk Film- & TV-fond, Eurimages Längd 115 minuter Svensk distributör Sonet Film AB Svensk premiär 1998-03-06.

Sommaren 1985. I Johannesburg skjuter yrkesmördaren Ray Lambert en svart fackföreningsman och mördar därefter sin svarte medhjälpare Ery Sontanga, ovetande om att dennes fru Judy sett allting genom en dörrspringa i rummet bredvid.

I Stockholm skottskadas civilpolisen Roger Nyman då han jagar efter en butiksrånare. Hans fru Nina tar det mycket hårt och för att komma bort från gatan ansöker Roger om förflyttning till avdelningen för ekonomisk brottslighet. Han övertalas dock att i hemlighet börja arbeta på Säpo. Omedelbart sätts han att utreda en, till Stockholm nyligen anländ, man som påstår sig vara den kanadensiske journalisten och forskaren John Gales, officiellt död sedan flera år.

Efter en tids spaning under hösten och vintern kommer Roger fram till att John Gales egentligen är yrkesmördaren Ray Lambert, senast misstänkt för mordet på en svart fackföreningsledare i Johannesburg, Sydafrika. Roger ser Lambert kartlägga Stockholm med stor noggrannhet och sammanträffa med bland annat nazistledaren Bengt Löfgren och den kriminelle psykopaten Karl Larsson. Flera gånger spårar Roger honom till Kungliga Tennishallen, just under Olof Palmes träningstider, och han drar så småningom slutsatsen att Lamberts uppdrag i Sverige är att mörda statsministern.

Han underrättar sina chefer och får mycket beröm, men tas ifrån uppdraget och skiljs från sin kollega Anna, som skickas utomlands. Hans chefer meddelar honom senare att Lambert och hans medhjälpare, den norske före detta legosoldaten Tom Nielsen, lämnat landet, men Roger får snart syn på honom igen. När han försöker underrätta högste chefen Gösta Bark möts han emellertid av kallsinne, och det bevismaterial han samlat under spaningen försvinner. Han fortsätter därför spana på egen hand.

Bark har förstått vad Lamberts planer går ut på, och dryftar dem med sin amerikanske kollega Norris. Utifrån sina politiska ståndpunkter når de dock en tyst överenskommelse om att åtminstone inte hindra mördaren i hans arbete. Liksom Roger är Lambert är frustrerad i sitt arbete då han inte kan hitta något bra tillfälle att utföra sitt arbete, och när han upptäcker att en svensk polis är honom på spåren bestämmer han sig för lägga alla planerna på hyllan. För säkerhets skull skrämmer han Roger till tystnad genom att hota hans familj.

Tom Nielsen insisterar på uppdragets angelägenhet, och Lambert ger honom därför en grovkalibrig revolver av märket Smith & Wesson som han tagit vid ett inbrott i Karl Larssons lägenhet. Efter det att Nielsen utfört mordet den 28 februari 1986 klockan 23.21, träffas kompanjonerna i ett underjordiskt garage. Lambert mördar Nielsen och lägger tillbaka mordvapnet i Karl Larssons lägenhet.

På väg att sopa undan alla spår efter sig återvänder Lambert till sin lägenhet, men hamnar där i slagsmål med Roger Nyman, som brutit sig in under tiden för mordet. Lambert lyckas dock slå Nyman medvetslös och snabbt ta sig ur landet. En tid senare i London söker han upp en svensk affärsman som agerat mellanhand för den verklige uppdragsgivaren. Med hjälp av tortyr tvingar han fram namnet på en svensk finansman och mördar sedan mellanhanden. Han ringer upp finansmannen för att under hot få ut sin betalning.

Sommaren 1986. I en stuga någonstans i Sverige gömmer sig Roger Nyman undan både Säpo och Lambert. På gränsen till sammanbrott berättar han hela historien för sin vän och före detta poliskollega Bosse Ekman, som först är misstrogen men sedan bestämmer sig för att tro på vad som sagts. Medan Roger är ute sliter Bosse ilsket av sig den avlyssningsutrustning som han dolt under kläderna, men säger inget till sin vän.

De bestämmer sig för att sammanstråla med Rogers familj. När de ska köra iväg startar dock inte Rogers bil. Bosse lyckas få igång den med startkablar, men i tändningsögonblicket exploderar bilen. Maktlös ser Roger sin vän dö i lågorna. Och på avstånd betraktar någon allt som sker.

En tid förflyter. Ray Lambert har återvänt till lägenheten på Malta, men överraskas en dag av Judy Sontanga som förklätt sig till hans hushållerska. Hon skjuter ihjäl honom.

Filmer av exempelvis Constantin Costa-Gavras och Oliver Stone visar att kombinationen thrillerintrig och ett politiskt budskap kan vara mycket provokativ och slagkraftig. Åtminstone Bo Widerberg har i sina två polisthrillrar – Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984) – med framgång demonstrerat att det också går att göra sådana filmer i Sverige.

När nu Kjell Sundvall och manusförfattarna Mats Arehn och Börje Hansson tacklar Det Stora Svenska Politiska Traumat genom att göra en film om Palme-mordet ger de sig ut på ett bråddjupt vatten. Att jämföra Sista kontraktet med någon av Widerbergs filmer, eller för den delen Sundvalls egen tidigare snutfilm I lagens namn (1986), förefaller vid första anblicken meningslöst eftersom de politiska implikationerna här är så mycket större. Snöpligt nog utmynnar filmen i en lättviktig politisk kritik av den skandalösa polisutredningen.

Öppningsbilden på en samling kostymklädda svenska affärsmän som med klädsamt, lågmält manér konverserar på någon herrklubb – eller kanske rent av på arbetsgivarföreningens lokaler – följt av ett montage över de politiska kontroverserna som kretsade kring Palme, lovar annars gott. Det ser ut som om filmen skulle ge sig på något ingen annan svensk fiktionsfilm vågat: att på allvar diskutera motsättningen mellan storfinansens makt och den politiska demokratin.

Romanförlagan Kontraktet har många språkliga brister och luckor i intrigkonstruktionen. Men den gör ändå ett försök att måla upp ett scenario, där internationellt verksamma kapitalister och politiskt intrigerande underrättelsetjänster som CIA inte betraktar Sverige som ett heligare arbetsfält än exempelvis Chile. Vi vet ju idag väldigt väl hur CIA med de internationella storföretagens benägna hjälp arbetat för att underminera lagligt valda regimer i Latinamerika men också exempelvis i Italien och Australien. Olika länder kräver visserligen olika metoder, men om man tänker spekulera i eventuella politiska implikationer kring Palme-mordet på ett provokativt sätt är scenariot med multinationell kapitalism och CIA tämligen givet.

Romanen Kontraktet väljer dock att tona ned det konspiratoriska scenariot till förmån för en ensam finansman, som med hjälp av en Schakalen-liknande yrkesmördare utför mordet med CIA:s och Säpos passiva instämmande. Den politiska undertexten är redan här tämligen urvattnad. Men filmen går ett steg längre i blekningsprocessen.

Här är finansmannen osynlig och nämns endast i förbigående. CIA och Säpo är inte längre genomsyrade av demokratiförakt och hat mot politiska ”bråkmakare” som Palme, utan ruttenheten kommer från de i filmsammanhang klassiska enskilda ”rötäggen” som arbetar utan samförstånd uppifrån.

Förändringarna är naturligtvis manusförfattarna Börje Hansson och Mats Arehn ansvariga för, men Kjell Sundvall har i sitt regiarbete knappast gjort sig omaket att ändra på saken. Tvärtom har han hoppat över alla efterforskningar som eventuellt skulle väckt besvärande politiska frågor i sammanhanget och koncentrerat sig på thrillerintrigen, något Sundvall så gott som i sömnen kan göra effektfullare än andra svenska regissörer (jämför exempelvis hans Beck-filmer med de andra regissörernas).

Med Sista kontraktet lutar han sig emellertid tillbaka och låter den igenkännbara formeln från tidigare svenska snutfilmer ta överhanden. Vi ser den utbrända snuten som är på väg att förlora sin familj för att han engagerar sig för i jobb som ingen annan bryr sig om. Vi ser korrupta och cyniska chefer av lägre rang i polisbyråkratin som motarbetar honom, och så har vi det för europeiskt konstfilm klassiska standardslutet där flera av handlingstrådarna lämnas hängande – exempelvis vet vi inte vad som kommer att hända huvudpersonen. Summa summarum: en politiskt harmlös och klichétyngd svensk snutthriller av standardmodell.

Det är därför inte underligt att succén uteblivit. Filmen har inte blivit en publikmagnet i klass med 1996 års svenska kassako Jägarna, också den regisserad av Kjell Sundvall – dock efter eget manus. Liksom Sista kontraktet använder Sundvall i Jägarna en igenkännbar genremall. Men där han i Jägarna uppfinningsrikt kombinerade den klassiska västernfilmen med en modern svensk samhällsskildring, gör han i Sista kontraktet bara en vandring på redan upptrampade stigar. Filmen undviker dessutom minutiöst allt som kan uppfattas som politiskt provokativt, vilket är förödande för en film som säger sig vilja väcka debatt.

I samband med spekulationerna om romanens och filmens Palmehatande finansman var Peter Wallenberg, gjorde filmteamet dessutom sig omaket att ursäktande dementera detta. Det var spiken i likkistan för ett redan harmlöst projekt. Få hade väl begråtit att denne osympatiske finanspamp hade fått sig en sundvallsk blyspark i magen.

Nu resulterar filmen tyvärr i att locket på Palmemordet än en gång läggs på och förmodligen för lång tid framöver. Det är svårt att se någon i den svenska filmankdammen som skulle våga sig på ännu ett försök att gräva i ämnet. Och tyvärr får vi nog aldrig se en potentiellt än mer provokativ film, nämligen den om Palmes liv.