Sankta Ingrid – Michael Tapper

Donald Spoto Notorious: The Life of Ingrid Bergman New York: HarperCollins 1997

Tag Gallagher The Adventures of Roberto Rossellini: His Life and Films Boston: Da Capo Press (kommande under 1998)

Biografier om filmstjärnor och regissörer är förrädiska. Ofta skrivs de av en liten klick författare som förefaller ha specialiserat sig på genren. I värsta fall ligger de intellektuella ambitionerna i nivå med skandalpressens rubriker, och präglas av snabbt hoprafsat allmängods kryddat med snaskiga spekulationer. Barabara Leamings hatbok om regissören Roman Polanski, där denne reduceras till en sadistisk och sexuellt pervers dvärg på ständig jakt efter lammkött är bara ett exempel på avarterna.

Donald Spoto har däremot hittills tillhört de mer pålästa och seriösa. Hans tegelstenstjocka arbete om Alfred Hitchcock i två delar – en monografi och en biografi – försöker känsligt greppa både människan och verken utan att förlora i nyanser eller komplexitet. Tyvärr finns inga spår kvar av detta i hans nyutkomna bok om Ingrid Bergman med den kittlande titeln Notorious. Spoto syftar här dels på Hitchcocks berömda film med Bergman i huvudrollen, dels på bokstavsbetydelsen ”ökänd” och refererar till hennes skandaliserade kärleksaffär och äktenskap med den italienske regissören Roberto Rossellini.

För att påvisa sitt gedigna forskningsarbete ägnar Spoto åtta inledande sidor åt källhänvisningar och tack till medarbetare. Ändå finner den som läst Alan Burgess biografi Mitt liv, skriven i samarbete med Ingrid Bergman själv, sig ofta läsa samma bergmanska dagboksanteckningar och i stort en snarlik livsskildring. Det förefaller som om Spoto anat detta, och eftersom angrepp år bästa försvar återkommer han med jämna mellanrum till att angripa Burgess bok som ett förvirrat resultat av dennes alkoholism. Och visst lider Mitt liv av dålig redigering, faktafel och partier där läsaren har svårt att identifiera övergången från ett berättarjag till ett annat.

Men Spotos bok saknar sannerligen inte felaktigheter. I innehållsreferatet av filmen Juninatten blandar han ihop de två ledande manliga huvudrollerna. Bildtexten till klassfotot från Dramatens elevskola kallar Gunnar Björnstrand för Edvin Adolphson, bröllopet med Petter Lindström är feldaterat, den italienska neorealismen – vars främste representant Rossellini var – presenteras svepande och felaktigt.

Men inte nog med att Spoto i stort återger Burgess material och presenterar det som nytt, han förvränger dessutom Bergmans livshistoria till en sentimental kvinnomelodram.

Spoto verkar inte, även om han citerar henne, begripa innebörden i Bergmans egna ord: ”Jag förstår inte varför folk tror att jag är ren och full av ädelmod. Alla människor har nyanser av ont och gott” Han blandar hela tiden ihop den oskuldsfulla, godhjärtade och närmast helgonlika persona, som producenten David Selznick snickrade ihop till henne – och som hon sedan livet igenom kämpade mot – med den sammansatta personlighet som privatpersonen Ingrid Bergman naturligtvis måste ha varit.

Liksom i biografin om Hitchcock ger han Ingrid Bergmans filmer status av psykodramer som på något signifikant sätt ska berätta om hennes privata själsliv. Det här kan vara intressant i fallet Hitchcock eftersom denne i så hög grad levde för att göra film, hade ett avgörande inflytande på ämnesvalet och formade det slutliga resultatet. Där blir det trovärdigt att se filmerna som ett personligt uttryck. Så är inte fallet med Ingrid Bergman, vars val av roller med få undantag bestämdes av andra. I den mån de är signifikanta är det som uttryck för just den image som hon själv försökte avliva under senare delen av sitt liv.

Parallellerna mellan Ingrids liv och roller i exempelvis Intermezzo, En enda natt, Trollbunden och Notorious blir till skrattretande övertolkningar. Spotos centrala metafor för Ingrid Bergman är Jeanne d’Arc, en roll hon spelade såväl på film som flera gånger på teatern och som väl passar hans melodramatiska syften. Boken innehåller flera publikfriande partier om hur man både kan vara en god mor och samtidigt göra karriär med postfeministiska referenser till bland annat Susan Sarandon och Madonna. Det låter välmenande och bra men är egentligen bara ytliga reflektioner som ingenting säger om den reaktionära backlash för kvinnokampen som rådde under slutet av 1940- och hela 1950-talen och som möjliggjorde smutskastningskampanjerna mot Ingrid Bergman då hon lämnade sin förste make för Roberto Rossellini.

I Spotos i grunden reaktionära tolkning blir Ingrid Bergman martyr, ett kvinnohelgon som i sin upphöjda godhet utnyttjas, döms och bränns på bål av ondskefulla män – Hollywoods manliga hierarkier, det (manliga) politiska etablissemanget och privat av åtminstone sina två första äkta män tillika psykotiska hustyranner.

Rossellini var visserligen en notorisk kvinnokarl med flera andra förhållanden under den tid han var gift med Bergman. Men Spoto nöjer sig inte med det utan gör honom till en mentalt labil person – en kort vistelse på mentalsjukhus tas som intäkt för en latent psykos trots att detta saknar medicinska belägg – som i avsaknad av talang parasiterar på Bergmans gudomliga skådespeleri och förmåga att dra publik. Det här är en häpnadsväckande nedsvärtning av en av den italienska efterkrigstidens viktigaste konstnärer och intellektuella personer.

De filmer som Rossellini gjorde med Bergman utsattes förvisso för nedgörande kritik såväl hemma i Italien som internationellt, men Spoto nämner bara de recensioner som prisar Bergmans skådespelarinsats och som i övrigt inte har mycket gott att säga om Rossellinis arbete. Jag har genom privat korrespondens haft förmånen att läsa manuset till den betydligt mer grundlige författaren Tag Gallaghers kommande biografi Roberto Rossellini, och där framgår tydligt att många samtida europeiska kritiker såg Bergmans inflytande som förödande på Rossellinis estetik. De menade att han i sina filmer med henne offrade sin sociala kritik för en Hollywoodanpassad psykologisering av sina dramer och därmed förrådde neorealismens idéer.

Gallagher påpekar också att även om ingen av filmerna blev någon succé hos vare sig kritiker eller publik då de först fick premiär så omvärderades de bara några år senare av bland annat de franska kritikerna och nämns ofta som inspirationskällor till de franska regissörerna i den nya vågen. Men nyanser och komplexitet bekymrar inte Donald Spoto i den här boken. Rossellini/Bergman-filmema avfärdas svepande som tråkiga och talanglösa.

Än värre råkar förste maken Petter Lindström ut. Även han blir i Spotos bok till en tyrannisk parasit som trots sin framgångsrika karriär som medicinforskare och neurokirurg i USA när en patologisk avundsjuka till Bergmans skådespelarkarriär. Ändå duger han som sakkunnig för att till exempel intyga att Bergman haft en kärleksaffär med Edvin Adolphson. Spoto är, kort sagt, inte trovärdig.

Donald Spoto tycks också helt ha missat de senaste tjugo årens filmhistorieforskning som betonar den historiska kontexten socialt, politiskt och ekonomiskt. Exempelvis förbigår han helt den intressanta perioden i slutet av 1940-talet då många regissörer och skådespelare bröt sig ur det slavliknande kontraktssystemet i Hollywood för att bilda egna filmbolag. Då grundade bland andra Ida Lupino bolaget Filmmakers, producenten Walter Wanger och skådespelerskan Joan Bennett bildade Diana tillsammans med regissören Fritz Lang och Ingrid Bergman passade på att frigöra sig från David Selznick för att skriva enfilmskontrakt och senare bilda bolaget EN (namnet kom av bolagets enda tillgång: Ingrid Bergman själv).

Donald Spoto har alltså med Notorious inte enbart gått från att ha varit en seriös författare med kritiska ambitioner till en slapp sensationsjournalistik, hans sätt att skriva om film är dessutom ur filmvetenskaplig synvinkel anakronistisk. Sorgligt nog finns det bara alltför många liknande i bokhandelns hyllor på bekostnad av den mer kvalificerade litteraturen.