RoboCop 2 – Michael Tapper

USA 1990. Regi Irvin Kershner Manus Frank Miller & Walon Green Förlaga Story av Frank Miller, baserad på rollfigurer skapade av Edward Neumeier & Michael Miner Foto Mark Irwin Klipp Deborah Zeitman, Lee Smith, Armen Minasian, Glenn A. Morgan (video) Scenografi Peter Jamison Specialeffekter Rob Bottin & Moni Yakim (RoboCop), Phil Tippett (RoboCop 2), Kevin Kutchaver (animation), Rocco Gioffre (matte-effekter), Dale Martin, William Greg Curtis Musik Leonard Rosenman. Med Peter Weller Murphy/RoboCop Nancy Allen Anne Lewis Belinda Bauer Dr. Juliette Faxx Daniel O’Herlihy styrelseordföranden i OCP Tom Noonan Cain Gabriel Damon Hob Willard Pugh borgmästare Kuzak Stephen Lee Duffy Felton Perry Donald Johnson Patricia Charbonneau Dr. Garcia. Producent Jon Davison för Orion. Längd 1.56. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1991-04-07.

Filmer som direkt hämtat material ur serietidningsvärlden eller lånat inspiration av dess formspråk växt till en egen genre under 1980-talet. Att serietecknaren Frank Miller, som återupplivat gamla trötta seriefigurer som Batman och Daredevil, skulle debutera som filmmanusförfattare var bara en tidsfråga. Med sitt Batman-seriealbum The Dark Knight Returns – på svenska felaktigt översatt till Mörkrets riddare – blev han en av förgrundsgestalterna för den nya serieromanen.

Han stöpte om de tämligen endimensionella superhjältar till alienerade och psykiskt labila existenser – vacklande i gråzonen mellan lag och brottslighet, moral och omoral eller till och med nihilism – som de borde vara för en mer vuxen läsekrets. Här lever de i symbios med en uppskruvad mediecirkus som både hyllar och demoniserar dem allteftersom de opportunistiska vindarna vänder. Undra på att den präktiga scoutandan är spårlöst försvunnen från den solkiga värld de numera lever i.

Tillsammans med Walon Green, känd främst genom sitt manusarbete på Sam Peckinpahs Det vilda gänget (The Wild Bunch, 1969), övertog Miller projektet till RoboCop 2 efter det att bolagsledningen sparkat författarna till originalfilmen, Ed Neumeier och Michael Miner. Författarduon hade då utvecklat två olika projekt för Orion, dels Company Man, en svart komedi om CIA:s militära stöd till Contras i Nicaragua som skulle regisseras av Oliver Stone, dels en fristående uppföljare till ROBOCOP (1987), kallad RoboCop II: The Corporate Wars.

Stone övergav Company Man för att filmatisera Ed Bogosians pjäs Talk Radio (1988) och projektet lades ned trots att Paul Verhoeven, som regisserade RoboCop, ville överta manuset. Likaså blev manuset till RoboCop II: The Coroprate Wars skrinlagt då Orions bolagsledning bedömde det som alltför avvikande från originalet.

I Neumeier & Miners version dör RoboCop alldeles i filmens inledning för att återaktiveras vid en lagerrensning på det nedlagda OmniConsumer Products 25 år senare. Han vaknar upp i en framtid där de stora industrikomplexen tagit över styrelseskicket i så gott som alla jordens städer, som förvandlats till korporativt organiserade företag betecknade med suffixet ”plex”: New Yorkplex, Rioplex, Londonplex, Lundplex, Malmöplex och så vidare.

USA:s president är en välkänd komiker(!) på väg att bli att bli utmanövrerad av superentrepenören Ted Flicker, en hänsynslös magnat som vill ta över hela USA och förvandla det till en jättekoncern under beteckningen Ameriplex. I alla offentliga miljöer bombarderas folk av psykologiskt manipulativa ”newsblips” och vulgär reklam. Ångest dövas med besök på den multinationella nöjeskedjan LeisureGrid genom att hyra SexBots på high-tech-bordellerna. Den återuppståndne RoboCop blir till en början redskapet för Flickers maktambitioner, men handlingen kompliceras av att en terroristgrupp bestående av OutPlexers – utstötta eller frivilligt utanförstående individer utan plexmedborgarskap – hotar Flicker med en stulen neutronbomb.

Ursprungligen kontrakterades Miller för att skriva RoboCop 3, men när han övertog manusarbetet till RoboCop 2 reviderades filmen helt, fast överraskande nog till en mer konventionell och harmlös uppföljare. Istället för att, som Neumeier & Miner bryta ny mark, reducerades RoboCop 2 till en lätt variation på förlagan. Här får RoboCop åter kämpa både mot en ny, hänsynslös brottsorganisation, som tillverkar och säljer narkotikapreparatet Nuke, den starkaste drogen som någonsin framställts, och en nydesignad, helt programstyrd cyborg, kallad RoboCop 2.

Orions ryggradslöshet att göra uppföljaren till en extraportion av film nummer ett är typisk de senaste årens accelererande uppföljar- och imitationssjuka inom amerikansk film, särskilt i actiongenren. Det som trots allt räddar RoboCop 2 och gör den sevärd är att man trots allt förvaltat förlagans slagkraftiga dystopi om en avhumaniserad gangsterkapitalism i reaganismens anda. Till den passar Frank Millers talang svart, bitsk humor perfekt. En bock i kanten är dock att RoboCop lite väl enkelt lyckas avprogrammera sin hjärntvättning och fjärrstyrning. Därmed mister man också möjligheten att komplicera denna psykologiska studie av livet i en totalitär kapitalistisk stat.

Valet av den tämligen profillöse regissören Irvin Kershner – Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, 1980), Never Say Never Again (1983) med flera – har man förlorat Paul Verhoevens energiladdade registil och vunnit en mer konventionell. Förlagans intensiva infernoskildring har därmed blivit nedtonad till fördel för en mer fatalistisk resignation inför Murphy/RoboCops och samhällets fruktansvärda framtid.

Miller håller emellertid handlingen packad till bristningsgränsen med actioninslag och etterdrypande dialog, som när narkotikakungen Cain – spelad med utsökt slipprig ondska av Tom Noonan (Manhunter, 1987) – betraktar laboratoriet där de tillverkar Nuke och jublande utbrister: ”Made in America! We’re gonna make that mean something again!”