Performance – Michael Tapper

Colin MacCabe Performance London: BFI Film Classics 1998

Performance är en av de populärkulturellt mest legendomspunna filmerna som gjorts. Konstnären Donald Cammell spelade in den assisterad av fotografen och sedermera regissören Nicolas Roeg 1968 med Mick Jagger, James Fox, Anita Pallenberg och Michele Breton i huvudrollerna, och bland birollsinnehavarna fanns personer från Londons undre värld. Men det skulle dröja mer än två år innan den kom upp på biograferna. Rykten om autentiska samlagsscener, knarkorgier och ett nära umgänge med de gangsterbröderna Kray blev inslag i filmens växande ryktbarhet. En hel del var naturligtvis bara skrönor men somligt var faktiskt sant.

Litteraturprofessorn Colin MacCabe har producerat sin bok med geniun kännedom inte bara om brittisk film utan om hela den samtidskultur i vilken Performance är gjord. När man följer MacCabe in i filmen blir det därför en resa in i ett England där solida klass- och könsgränser åtminstone i vissa kretsar för tillfället var i upplösning. Nyrika popstjärnor, unga klättrare i kultureliten, kittlingssökande överklassmänniskor ur det hippa Chelsea Set och bossar från brottssyndikaten i London tillhörde Cammells umgänge. Det var både en belastning och en tillgång för filmen. I den här kretsen, liksom i alla självutnämnda förträfflighetssällskap, odlas en självgod narcissism och en strävan efter att mytologisera sin egen tillvaro. Att Mick Jaggers och Anita Pallenbergs oblygt intima poseringar skulle ge rubriker var det själva oerhört medvetna om och det märks i filmen.

Men mitt i den krampaktiga trendigheten finns också en allvarlig konstnärlig strävan att skildra popkulturens offentliga spel med köns- och identitetsupplösning. Här finns scener och bilder som anknyter både bakåt till exempelvis Maya Derens kortfilmer och Persona (1966) men också framåt till framförallt Paul Schraders Mishima (1985): spegelmetaforer, dubbelexponerade ansikten, köns- och rollbyten. Det är dock inte 70 sidors närläsning som MacCabe bjuder på utan en bok som till stora delar försöker ge en bakgrund till framförallt Donald Cammells konstnärskap, som hamnade i skuggan av Nicolas Roegs insats då denne inledde en framgångsrik regikarriär strax efter att Performance slutligen fick premiär.

Så här tre år efter Cammells tragiska självmord finns det ännu ingen bra biografi om denne excentriske konstnär, som endast lyckades göra fyra – minnesvärda – filmer fram till sin död och som blivit mest känd för sin vänskap med undergroundfilmgurun Kenneth Anger. Förhoppningsvis har MacCabe banat vägen för en sådan med sin korta bok, som ger mycken mersmak på en utförligare genomgång såväl Cammells liv som den subkultur där han vistades.