Out-of-Towners

outoftownersUSA 1999. The Out-of-Tow­ners. Regi: Sam Weisman. Ma­nus: Marc Lawrence efter Neil Simons manus till filmen Osmak till tusen (The Out-of­-Towners, 1970). Foto: John Bailey. Musik: Marc Shaiman. I rollerna: Steve Martin, Goldie Hawn, John Cleese, Marc McKinney.

Metropol i Malmö

Storsatsningar som i huvud­sak refererar till tidigare succéer från film och tv liksom rena nyinspelningar har blivit alltmer van­liga under de senaste åren. Det tycks som om det råder en allvarlig brist på kreativi­tet, originalitet och förnyelse i Hollywood. När valet av förlaga till ny­inspelningen dessutom fal­ler på en film som redan då den kom för 19 år sedan ra­tades av såväl kritiker som publik då luktar det despera­tion.

Berättelsen handlar om ett medelålders par som ska försöka återuppliva sitt när­mast obefintliga samliv efter att barnen flyttat hemifrån. Äktenskapskrisen kulmine­rar under en resa från hem­met i den amerikanska mel­lanvästern till New York, en resa som blir en tripp till hel­vetet men som också leder till att makarna finner var­andra på nytt.

I den ursprungliga versio­nen, med den korkade svens­ka titeln Osmak till tusen, kunde inte ens så rutinerade och begåvade skådespelare som Jack Lemmon och Sandy Dennis kompensera för bristerna i pjäsförfatta­ren Neil Simons filmmanus. Det går inte bättre för komediveteranerna Steve Martin och Goldie Hawn, mest för att det nya manuset inte är någon förbättring av originalet.

I huvudsak försöker film­makarna här parasitera på Martins och Hawns utomor­dentliga samspel i Snyltgäs­ten (1992). Den filmen hade emellertid ett manus med en betydligt bättre underbyggd och tragisk resonans som förstärkte de komiska po­ängerna.

I den nya Out-of-Towners skisserar man endast plikt­skyldigt en bakgrund till hu­vudpersonernas äktenskap­liga tristess präglat av ett ömsesidigt främlingskap och rena lögner, som en bak­grund till de påföljande, of­tast poänglösa eskapader som följer då dessa lantisar förlorar sig i storstadsdjung­eln.

Inte ens John Cleese som burdus hotellchef med smak för kvinnokläder och disco­dans kan rädda den här fan­tasilösa produktionen.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-08-08.