Peter Schepelern Lars von Triers Elementer Köpenhamn: Munksgaard-Rosinante, 1997
För den stora publiken blev Lars von Trier känd först med tv-serien Riket (1994). Med ett intensivt, fragmenterat bildberättande, som hämtats från experimentfilmen via amerikanska tv-succéer som Brottsplats: New York, E.R. och Uppdrag: mord, samt en skräckmelodramatisk intrig som otvetydigt leder associationerna till Twin Peaks, tycks hans estetik som klippt och skuren för den samtida filmmarknaden. Så klippt och skuren att finnbolaget Columbia köpt rättigheterna till att göra en amerikansk långfilmsversion av serien. Ironiskt leende levererar von Trier sina underfundiga avslutningsmonologer á la Hitchcock och tycks lika distanserad och självmedveten som vilken regissör i Quentin Tarantino-generationen som helst.
Men det finns också en annan LARS VON TRIER, för vilken nyckelorden är religion, sensualitet och framförallt: fascination. Och det är den von Trier som den danske filmforskaren Peter Schepelern låter oss möta i sin nyutkomna monografi/biografi om regissören och hans verk.
Uppväxtskildringen blir delvis en uppgörelse med den skandinaviska välfärdsideologi som format efterkrigstidens danska samhälle. Lars Trier, som ännu inte egenhändigt lagt till sitt ”von”, uppfostrades av två vänsterradikala, före detta motståndsrörelseaktivister som sedermera blev nyckelpersoner för den nya sociala ingenjörspolitiken på Arbejdsministeriet, senare Socialministeriet i Danmark.
Föräldrarnas ateism, fria uppfostran och förakt för sentimentalitet framkallade en motreaktion hos den unge von Trier, som senare lät döpa sig in i den katolska kyrkan och sökte sina konstnärliga förebilder hos filmregissörer vars verk tydligt har en religiös undertext: Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och, främst, Carl Dreyer. Dreyers aldrig inspelade filmprojekt Medea, efter Euripides, bearbetade von Trier till ett visuellt bländande tv-drama 1988, kanske också hans bästa film hittills.
Stundvis har emellertid hans Dreyer-dyrkan tagit sig bisarra uttryck, som när han under inspelningarna av Medea på fullt allvar påstod sig stå i telepatisk kontakt med sin förebild. Eller som när han året efter, på hundraårsdagen av Dreyers födelse, i en ceremoniell inledning till danska TV2:s visning av Gertrud (1964) knäföll vid mästarens grav på Fredriksbergs kyrkogård och manade tv-publiken att återuppväcka dennes ande med hjälp av sin barnatro.
Fetischiseringen av Dreyer har gjort att von Trier införskaffat dennes skrivbord och smoking; den sistnämnda bär han för övrigt under sina framträdanden i Riket. Viktigare är förstås det estetiska arv som han anser sig förvalta efter Dreyer och som framförallt kommer till uttryck i Europa (1991) och i hans stora internationella genombrott: Breaking the Waves (1996), som på många sätt påminner om Dreyers En kvinnas martyrium (1928).
I dessa båda filmer excellerar von Trier visserligen i en löst sammanfogad struktur som betonar visuellt effektsökeri på bekostnad av det berättande, ett stildrag han delar med regissörer som Ridley Scott, Luc Besson och Peter Greenaway, och som ibland slarvigt kallas postmodernism. Men till skillnad från sina kollegor frammanar von Trier ett känslosamt, naivt anslag som gränsar till det patetiska och, åtminstone i fallet Europa, ibland slår över till klockren kitsch. Hans sökande efter en barnslig fascination och en naiv vördnad för ”godheten” gör honom till en avvikare i en tid då både den amerikanska och europeiska filmen präglas av en distanserande, till intet förpliktigande ironi som ideligen påtalar för åskådare att ”it’s only entertainment”.
Genom sitt framhärdande i att göra engelskspråkiga storbudgetfilmer med en internationell ensemble av skådespelare och filmarbetare, har von Trier stuckit ut hakan – och följaktligen fått på käften – många gånger. Det är inte för inte som Jantelagen formulerades i Danmark, och på galapremiären, för Europa i Köpenhamn hörde jag hur flera ur den danska kultursocieteten demonstrativt och rått skrattade åt en del mindre lyckade repliker i regissörens närvaro. Sedan dess har von Trier med råge fått upprättelse genom framgångarna med Riket I och II samt Breaking the Waves.
Jag delar helt Peter Schepelerns bedömning att Lars von Trier just nu är den konstnärligt ledande filmregissören i Skandinavien. Min reservation dock inför geniförklaring, något Schepelern gör på några ställen i sin bok: det är ännu för tidigt att utvärdera von Triers skapargärning. Han har ju bara börjat.
© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-12-25.
