När du trodde mardrömmen var över

James Donald (red.) Fantasy and the Cinema, London: BFI Publishing, 1989.
Phil Hardy (red.) The Aurum Film Encyclopedia, Volume 3: Horror, London: Aurum Press, 1985.
David J. Hogan Dark Romance: Sex and Death in the Horror Film, Jefferson, NC: Equation, 1986.
Kim Newman Nightmare Movies: A Critical History of the Horror Movie from 1968, reviderad upplaga London: Bloomsbury, 1988.
James B. Twitchell Dreadful Pleasures: An Anatomy of Modern Horror, New York: Oxford University Press, 1985.
Gregory A. Waller (red.) American Horrors: Essays on the Modern American Horror Film, Urbana and Chicago: University of Illinois Press, 1987.

Då det sedan några år råder lågkonjunktur inom skräckfilmsproduktionen – något som brukar sammanfalla med ekonomisk tillväxt och brist på akuta samhällstrauman (som till exempel Vietnam-kriget för 1970 – talet) – har författare med de mest skilda ambitioner och skolningar passat på att skriva böcker om de senaste tjugo årens skräckfilmsvåg.

Att produktionen varit enorm får man en påtaglig bild av när man slår i musik- och filmkritikern Phil Hardys skräckfilmsencyklopedi och finner att drygt hälften av utrymmet upptas av filmer gjorda efter 1968. Hardy konstaterar också i sin introduktion att det är omöjligt att inkludera alla filmer, för som ingen annan genre – den pornografiska filmen undantagen – har skräckfilm framgångsrikt producerats utanför de stora etablerade bolagen och ofta även distribuerats utanför sedvanliga kanaler, till exempel på speciella midnight movie-biografer (se J. Hoberman & Jonathan Rosenbaum Midnight Movies, New York: Harper & Row, 1983).

Trots detta har Hardy bedrivit ett imponerande detektivarbete, inte bara med de engelskspråkiga filmerna utan med den ymniga produktionen från Japan, Spanien, Mexiko etc., ofta visade i ett otal olika versioner med skiftande titel, längd och dubbning.

Skräckfilmsencyklopedins största problem är genreavgränsningen. Meriterna i Hardys definition och avgränsning visar sig när man läser filmkritikern Kim Newmans försök till genrehistorik 1968–88 i boken Nightmare Movies, där läsaren totalt förirrar sig i en labyrint av utvikningar kring för ämnet marginellt intressanta filmer, som King of Comedy eller Death Race 2000, och fullkomligen drunknar i oändliga uppräkningar av filmtitlar. I sin introduktion pekar Newman på vikten av en ny genrehistorik. När man betänker att hans mest kända föregångare – Ivan Butler (Horror in the Cinema, 1970) och Carlos Clarens (An Illustrated History of the Horror Film, 1968) – slutar historieskrivningen 1967 – året innan George Romero skulle revolutionera genren med Night of the Living Dead – efter att ha avfärdat så gott som alla verk gjorda efter 1940-talet som skräp, kan jag bara hålla med.

Mer inträngande och rimliga i omfånget blir därför essäsamlingarna American Horrors och Fantasy and the Cinema, där kända filmforskare och kritiker som Robin Wood och Thomas Elsaesser gör mindre studier av enstaka filmer eller fenomen inom genren. Generellt sett är American Horrors den mer lättillgängliga av de två med en kelt skrivna, tämligen traditionella närläsningar, medan Fantasy and the Cinema är mer akademiskt orienterad (materialet är här hämtat från tidskrifter som Screen och Camera Obscura).

De är utmärkta komplement till varandra och bjuder också på intressanta jämförelser. Båda böckerna innehåller artiklar om den kortlivade vågen filmer kring anonyma seriemördare, så kallade stalker- eller slasherfilmer (Halloween, Fredagen den 13:e med flera), som nådde enorm popularitet i slutet av 1970- och början av 1980-talet, men som av kritikerna avfärdades som reaktionärt moralistvåld mot sexuell lössläppthet och kvinnlig frigörelse. Författarinnorna – Vera Dika i American Horrors och Carol J. Clover i Fantasy and the Cinema – finner emellertid utifrån olika analysmodeller att filmerna innehåller ett komplext och flytande spel mellan manlig och kvinnlig könsidentitet, bestämt av rollidentifikation och inte av könstillhörighet.

Deras slutsatser om dessa identifikationsmönster går dock isär på grund av skilda uppfattningar om publiksammansättningen. Dika hävdar att 55 procent av filmernas publik bestod av tonårsflickor. Clover utgår däremot från att publiken var helt dominerande manlig.

Av de två mer omfångsrika försöken till genreanalys belyser David J. Hogans Dark Romance det allra sämsta draget inom filmlitteraturen, full av irrelevanta. truistiska och ofta pinsamma försök till vitsiga kommentarer, liksom ingående, ofta felaktiga handlingsbeskrivningar. Hogans språk andas förakt för filmernas utmaningar mot våra sociala tabun, något som ju faktiskt ligger till grund för deras särprägel, och det hela luktar cynisk spekulation, långt värre än Herschell Gordon Lewis splatterklassiker Blood Feast (1963).

Ett lång bättre alternativ är litteraturprofessorn James B. Twitchells genomarbetade psykoanalys av de moderna skräckmyterna i Dreadful Pleasures. Med utgångspunkt i de klassiska texterna kring Dracula, Frankenstein och Dr. Jekyll och Mr. Hyde bygger Twitchell en teori för hela genrens moderna utveckling. Enkelt och övertygande beskriver han hur de tre grundtexterna bearbetar samhällstabun och bildar sociala initiationsriter med grund i Freuds urmyt, presenterat i dennes essä ”Totem och Tabu” från 1927. Tidigare har Bruno Bettelheim utvecklat en likartad teori för sagor, och i filmsammanhang har besläktade tankar framförts i en serie artiklar i Journal of Popular Film & TV i början av 1970-talet samt i den svenska essäsamlingen Våldet mot ögat (Stockholm: Författarförlaget, 1985).

Detta minskar ingalunda betydelsen av Twitchells bok, som framstår som grundläggande för alla intresserade av skräckmyter på film eller i andra medier. Det finns givetvis långt fler intressanta böcker om enskilda regissörer (Corman, Cronenberg, De Palma etc.), produktionsbolag och epoker (Universal på 1930-talet, Hammer under 1950-70-talen). Inom kort kommer The Modern Horror Film (New York: Citadel Press 1991) av John McCarthy, mest känd för den intellektuellt indolenta Splatter Movies (New York: FantaCo 1981), och många fler är att vänta.

När det gäller den speciella subkultur som mycket av den moderna skräckfilmen (splatter-filmen) frodas i återger artikelsamlingen Joe Bob Goes to the Drive-In (London: Penguin 1987) bäst tonläget. Författad av den etablerade filmkritikern John Bloom under pseudonymen Joe Bob Briggs blir bokens antiestetik en brutal och ibland fruktansvärt rolig utmaning mot all så kallad god smak. Här bestäms värdeskalan av uppfinningsrika förevisningar av ultravåld, kroppsstympningar och exponeringar av nakna bröst.

Bland okända mästerverk som den fiktive, texanske redneckkritikern upptäcker på drive-in-biograferna – ”under the stars, in the privacy of your own car, the way God intended” – finns titlar som Mad Monkey Kung Fu och Basket Case. Många av de ironiska poängerna går förmodligen förlorade på en svensk publik, för problemet – liksom när det gäller studier av den moderna skräckfilmen i stort – är att Sverige, med undantag av den korta perioden före videovåldsdebatten, inte släppt in många av de filmer som behandlas. Således har det heller inte kunnat uppstå någon liknande subkultur som i USA, Storbritannien och andra länder.

När det gäller den mer seriösa litteraturen kan jag rekommendera den utgångna essäsamlingen American Nightmare (Toronto: Festival of Festivals 1979), där bland andra Robin Woods freudiansk-marxistiska artikel An Introduction to the American Horror Film blev en nyckeltext som inledde hela den flod av artiklar och böcker om den moderna skräckfilmen som alltjämt strömmar ut från förlagen. Visserligen inkluderas en del av texten i hans senare utkomna Hollywood from Vietnam to Reagan (New York: Columbia University Press, 1986), men festivalskriften borde ändå snarast återutges.