Frankrike 1997. Marius et Jeannette. Regi: Robert Guédiguian. Manus: Robert Guédiguian, Jean-Louis Milesi. Foto: Bernard Cavalié. I rollerna: Ariene Ascaride, Gérard Meylan, Pascale Roberts, Jacques Boudet.
Spegeln i Malmö
Marius & Jeannette är tillägnad arbetarklassen i Marseillestadsdelen Estaque, där handlingen också utspelas. Titelpersonerna är medelålders, grå och lite slitna jobbare märkta av såväl mördande konkurrens på arbetsmarknaden som ett tragiskt förflutet.
Kärlekshistorien mellan dem får främst förhinder av kvardröjande själsliga sår. Jeannette har lämnats av sin knöl till första make och upplevt sin sexatlet till make nummer två dö i en arbetsplatsolycka. Marius har förlorat sin familj i en bilkrasch.
Filmen presenteras som en sensuell och varm kärlekskomedi och ser på papperet ut som en älskvärd, innerlig och humanistisk film som både kan locka till skratt och tårar. Men det är svårt att hålla sig från att raljera över den här jolmiga tillställningen. Den lilla gården till huset där Jeannette bor hyser en samling tokroliga grannar: en gammal lärare som predikar toleransens evangelium mot politisk och religiös dogmatism, en kvinnlig kommunist tillika före detta koncentrationslägerfånge som har ihop det med läraren samt ett par vars hela tillvaro uppfylls av gräl kring att maken en gång i tiden röstade på Nationella Fronten.
Allesammans stökar, bråkar och älskar de på ett förment hjärtknipande och gulligt sätt som bara blir inställsamt och banalt. Komplikationerna genomsyras av en lätt-psykologi som hämtat näring ur veckotidningsnoveller och hjärtespalter. Humorn består i stort sett av att rollfigurerna storskrattar åt varje liten trivial lustighet.
Replikerna är ofta så pinsamt didaktiska och undervisande om behovet av kärlek, medkänsla och arbetarsolidaritet att man även som den mest hängivne anhängare till filmens budskap värjer sig. Och det är trist. I en tid då arbetarklassen nästan helt marginaliserats på biodukarna skulle det verkligen behövas engagerande filmer om dessa förlorare, för att tala med nyliberal retorik.
För visst går det att göra stor underhållning som kombinerar komedi med socialt patos och trovärdiga rollporträtt. Peter Cattaneo gjorde det häromåret i Allt eller inget, och i stort sett allt som regissörerna Mike Leigh, Ken Loach och John Sayles producerat är bevis för detta. Robert Guédiguian har emellertid långt kvar till deras mognad. Hans existentiella insikter kan på sin höjd betecknas som gymnasiala.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-30.