Konspirationen

USA 1997. The Spanish Prisoner. Regi David Mamet Manus David Mamet Foto Gabriel Beristain Klipp Barbara Tulliver Sce­nografi Tim Galvin Musik Carter Burwell. Med Campbell Scott Joe Ross, Ben Gazzara Joe Klein, Steve Martin Jimmy Dell, Rebecca Pidgeon Susanna Ricci, Felicity Huffinan Pat McCune, Ricky Jay George Lang. Producent Jean Doumanian Produktionsbo­lag Jasmin Productions, Sweet land Film Längd 110 minuter Svensk distribution Sandrews Svensk premiär 1998-09-18.

S:t Estèphe, en ö i Kartbien. Nutid. Inför imponerade direktörer och styrelsemedlemmar demonstrerar vetenskapsmannen Joe Ross och hans vän, advokaten George Lang, en kompli­cerad ny process som Joe uppfunnit och som ska göra det företag de arbetar för världsledande inom sitt område. Ross chef, Joe Klein, förklarar att processen måste omges av strikta säkerhetsrutiner eftersom dess enorma ekonomiska värde gör den eftertraktad för internationellt in­dustrispionage, främst från japanska kon­kurrentföretag. Den enda fullständiga do­kumentationen av processen finns därför i en handskriven bok som låsts in i ett kassaskåp på företagets huvudkontor i New York. Nycklarna har Ross och Lang.

Kvällen innan avresan tillbaka till New York träffar Ross, genom sekrete­raren Susanne Ricci, den kvinnliga FBI-agenten Pat McCune. Senare blir han också bekant med affärsmannen Jimmy Dell, som övertalar honom att lämna ett paket på en adress i centrala New York där Dells syster bor. Tillbaka i New York blir Ross alltmer övertygad om att hans arbetsgivare tänker lura honom på det bo­nus han förtjänar efter sitt arbete, som kommer att tjäna in miljarder till företa­get. Misstankarna underblåses både av Ricci och hans nyblivne vän, Dell, som föreslår sin advokat som rådgivare inför förhandlingarna om ett förnyat anställ­ningskontrakt med företaget.

När Ross upptäcker att Dell ljugit om sin syster blir han misstänksam och kon­taktar FBI-agenten McCune. Hon berät­tar att Dell är under övervakning för an­dra kriminella aktiviteter och ber Ross hjälpa dem att sätta fast honom genom ett möte som de avlyssnar med dolda mikrofoner.

Han tar, som avtalat, med sig dokumen­tationen av processen till mötet, men upptäcker efter en dags väntan på Dell vid mötesplatsen att Pat McCune och hennes kollegor varit falska FBI-agenter som stulit hans originaldokument medan de satte på honom den dolda mikrofonen.

Ross kontaktar det riktiga FBI, som emellertid finner att Dell spårlöst för­svunnit och att allt Ross gjort under den senaste tiden snarare pekar mot att det är han själv som försöker lura sitt före­tag. Ross försöker få hjälp av vännen Lang, men finner denne död, mördad med en kniv som tillhör Ross. I desperation vänder han sig till sekreteraren Ricci, som förklarar sin kärlek och erbjuder honom sin hjälp.

Ross kommer på att Dell finns med på videoband som hotellet på S:t Estèphe spelat in från sina övervakningskameror och bestämmer sig för att med Riccis hjälp ta sig dit. På vägen till flygplatsen hindras Riccis bil av polisen, så hon be­stämmer sig för att Ross ska försöka åka via Bostons flygplats i stället.

Vid incheckningen inser dock Ross att han inte behöver åka eftersom Dells fingeravtryck finns på en bok, så han be­stämmer sig för att åka tillbaka till New York i Riccis sällskap. På en glest be­sökt turistbåt luras Ross till Dell av Ricci, som avslöjar att även hon är med i kon­spirationen. Dell avser att avrätta Ross på båten och få det att se ut som ett själv­mord, men övermannas av några japan­ska turister, som visar sig vara förklädda US Marshall-poliser. Joe Ross frikänns från misstankar och får reda på att hjär­nan bakom komplotten är hans chef, Joe Klein.

Med Konspirationen återvänder dramatikern David Mamet till det tema som han behandlade i regidebuten EN BRICKA I SPELET (House of Games, 1987). Bägge filmerna spelar effektfullt på skräcken och fascinationen för människor som manipulerar och ut­nyttjar andra genom att vädja till våra bästa egenskaper: empati och solidaritet. Det handlar, kort sagt, om blåsningar el­ler så kallade con games (con = confidence). Liksom i En bricka i spelet är motivationen i Konspirationen pengar, men där den förra begränsar sig till att skildra en lokal spelares sofistikerade blåsningar av sina medmänniskor vidgar Konspirationen perspektivet till en klas­sisk spionintrig där alla görs mer eller mindre misstänkta.

Själva blåsningstricket har också gett filmen dess originaltitel: The Spanish Prisoner, som bygger på premissen att en man som ger sig ut för att vara från en förmögen familj snärjer en annan man med sin vackra syster som lockbete. Sys­tem är dock alltid indisponibel, bortrest eller på annat sätt oanträffbar. Hon är således ”den spanska fången” (nationa­liteten syftar på blåsningens ursprungs­land). Tillsammans med familjeförmö­genheten förblir hon en oåtkomlig lock­else så länge bedrägeriet pågår. Blåsni­ngen spelar på offrets fåfänga och girig­het; det handlar om den klassiska sago­fantasin om att få prinsessan och halva kungariket. Genom att låta en av de konspiratörer som utger sig för att vara FBI-agent förklara blåsningens premis­ser för Ross medan den fortfarande på­går, tillför Mamet expositionen av intri­gen en ironisk dimension.

Filmen skulle förmodligen lika gärna kunna handla om de klassiska agent­krigen mellan olika nationer, men det är något som blir alltmer problematiskt i en värld av skiftande lojaliteter (se exem­pelvis USA:s antiterroristbombningar av Afghanistans Talibaner, som de tidigare gav pengar till). Svårigheten att hitta nya fiender till kalla kriget-hjälten James Bond har blivit akut. Eftersom Järnridån nedmonterats, islamsk fundamentalism är ett urmjölkat hot, Kina ett känsligt ämne i hela västvärldens utrikespolitik och invasioner från rymden en snart passé trend, vänder därför Mamet blicken helt logiskt mot industrispionage.

Iscensättningen av Konspirationen har sin förebild i 1970-talets många konspirationsthrillrar i kölvattnet på Kennedy-mordet och efterföljande politiska affärer som Watergate­skandalen. Mamets återhållsamma och till en början nästan plågsamt långsamma bildberättande hämtar mycket inspiration från filmer som Klute – en smart snut (Klute, 1971), Sista Vittnet (The Paral­lax View, 1974), Avlyssningen (The Con­versation, 1974) och Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976). Konspirationen börjar tämligen händelsefattigt i lyxmiljö på en karaibisk ö, och flyttar sedan odramatiskt till New York, där fällan för Ross sakta men säkert slår igen i en serie dramatiskt nedtonade hän­delser.

Filmen innehåller en mängd närbil­der av detaljer, som om de alla vore signifikanta för intrigen: en blinkande skylt på flygplanets toalett, en uteliggare i en park, en TV-monitor på hotellet där Ross bor. Allt förefaller lika viktigt, men i slutet är det bara några få – i den här uppräkningen den sist­nämnda – som har betydelse för hand­lingen. Detsamma gäller ansikten – alla lika sinistra och hemlig­hetsfulla – när väl Ross börjar bli varse konspirationen.

Tempot och utvikningarna i berättandet kan tyckas vara ett minus, och länge undrar man när det ska börja hända något. Men så småningom blir Mamets dramaturgi en effektfull och suggestiv förmedling av huvudpersonens nästan omärkliga glidning in i den konspiration som förändrar hela hans naiva bild av världen och de människor som befolkar den. Det är inte action Mamet är ute ef­ter, snarare motsatsen, vilket man inte minst ser i slutscenerna då konspiratö­rerna ska avrätta Ross och sedan själva övermannas av förklädda poliser. Inte ens då höjs speltempot. För industrispione­rna är konspirationen ett smutsigt arbete som ska utföras, inte en adrenalinkick. Yrkesmördaren och bedragaren Jimmy Dell, spelad av Steve Martin i sin bästa roll på många år framstår både som ut­tråkad och besvärad då Ross försöker fördröja avrättningen.

Konspirationen gör också en originell framställning av det moderna USA som i sin företagsstruktur påminner om totali­tära samhällen, genomsyrade av makt­intriger, paranoia och godtyckliga utrens­ningar. Häri liknar den också skildringen av poliskåren i den aktuella actionfilmen Förhandlaren (The Negotiator, 1998). Båda filmerna lägger stor tyngdpunkt vid att visa den annars så glorifierade individuelle hjälten (i Förhandlaren den skicklige yrkesmannen, i Konspirationen geniet) som en ytterst utbytbar kugge i ett hjärtlöst system. Filmerna betonar tra­gedin och understryker tydligt att det en­dast är slumpmässiga orsaker som leder fram till det melodramatiskt tillfredsstäl­lande lyckliga slutet. Det går med andra ord inte att bortse från möjligheten att berättelserna lika gärna kunde utfallit helt annorlunda.

© Michael Tapper, 1998. Filmhäftet, vol. 26, nr. 3 (#103), s. 70—71.