Kiss Me Deadly – Michael Tapper

USA 1945. Natt utan nåd. Regi Robert Aldrich Manus A.I. Bezzzerides Förlaga Roman Titel Natt utan nåd (Kiss me Deadly, 1952) Foto Ernest Laszlo Klipp Michael Luciano Scenografi William Glasgow Musik Frank De Vol. Med Ralph Meeker Mike Hammer Albert Dekker Dr. Soberin Paul Stewart Carl Evello Maxine Cooper Velda Gaby Rodgers Gabrielle/Lily Carver Wesley Addey Pat Juano Hernandez Eddie Yeager Nick Dennis Nick Chloris Leachman Christine Marian Carr Friday Jack Lambert Sugar Jack Elam Charlie Max. Producent Robert Aldrich för United Artists. Längd 1.45. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1990-04-22.

Om Detour ett typexempel på 1940-talets pessimistiska film noir, så är Kiss Me Deadly 1950-talets psykotiska slutpunkt för genren. Psykologiska nyanser är bortsopade till förmån för ett rollgalleri där vansinne står mot vansinnigare. För er som endast har sett den undermåliga tv-serien Mickey Spillane’s Mike Hammer (1984-86) kommer mötet med Robert Aldrichs framställning av samme Hammer som en chock. Det finns nämligen inte tillstymmelse till något hjältemodigt eller ädelt hos huvudpersonen och knappast något värt att försvara i världen han lever i.

Mike Hammer är negativet till Sam Spade och Philip Marlowe, snarast någon som de skulle bekämpa med samma föraktfulla hållning som de har gentemot skurkarna. Här finns ingen glamour, inga smarta deduktioner, ingen idealism, bara ett sliskigt rännstensliv i lagens gråzon. Hammer är en ”bedroom dick”, en samvetslös snokare i folks privatliv som försörjer sig på att sälja komprometterande bildbevis på otrohet till skilsmässoadvokater.

En amerikansk filmkritiker noterade att Hammer snarare använder ”deception” än ”detection” för att skaffa information, och för att underlätta arbetet gillrar han fällor för sitt offer, exempelvis genom att utnyttja sin lojala sekreterares sexuella tjänster. Antihjältens cyniska hållning tillhör knappast undantagen i den värld han lever i, för Kiss Me Deadly utspelas i en mardrömsversion av det moderna efterkrigssamhället – träffsäkert gestaltat av Los Angeles.

Tempot är högt och konsumismens nihilistiska girighetsmantra har slagit igenom på alla nivåer i tillvaron. En epidemi av brutal egennytta, där bedrägeri med hjälp av makt, sex och korruption tycks tillhöra vardagsrutinerna, har förvandlat femtiotalets framtidsland till ett perverterat paradis för psykopater. Den enda sympatiska personen med intelligenskvot över enstaka siffror – Christina – utsätts, typiskt nog, för en utstuderad fysisk tortyr innan hon spärras in på mentalsjukhus. Här har ”the lunatics taken over the asylum” för att citera en känd poplåt.

Samhällstillståndet färgar även av sig på kommunikationen mellan rollfigurerna, som klamrar sig fast vid sina egna ståndpunkter och aldrig är beredda att lyssna annat än när de kallsinnigt pressar någon på begärlig information. Den yttersta symbolen för denna kontaktlöshet är Hammers telefonsvarare, genom vilken huvudpersonen hela tiden kontrollerar den information han behöver och ser till att han slipper all mänsklig närhet till de som ringer.

Filmen utmärks också av en påtaglig mental instabilitet hos rollfigurerna, något som smittar av sig både på berättarstilen och upplösningen av filmens centrala gåta. Här avslöjas slutligen innehållet i den till synes oansenliga låda som alla i filmen bokstavligen gör allt för att komma över och som Hammers sekreterare, Velda, med ironisk precision döper till ”the great whatsit”. Kiss Me Deadly tonläge är skrikigt, tempot är hetsigt och sammanhangen fragmentariska.

Gång på gång slås Mike Hammer medvetslös av ett till synes ständigt närvarande, anonymt och slumpmässigt våld för att senare vakna upp och liksom åskådaren undra om han inte befinner sig i en ständig hallucination i ett amerikanskt kafkasamhälle. I detta drama finns emellertid ingen oskyldig Josef K., och helt stilenligt förvandlas alla inblandade till radioaktivt avfall när apokalypsens inferno slutligen drabbar vår tids Sodom.