Kemtvätten

nettoyage a secFrankrike 1997. Nettoyage à sec. Re­gi: Anne Fontaine. Manus: Gilles Taurand. Foto: Caroline Champe­tier. I rollerna: Miou-Miou, Charles Berling, Stanislas Mehar, Mathilde Seigner.

Spegeln i Malmö

Triangeldramer om den borgerli­ga familjen, vars patriarkala ordning hotas av en främling, är ett återkom­mande tema i filmhistorien, till exempel i Roman Polanskis Kniven i vattnet (1962), Pier Paolo Pasolinis Teorema (1968) och den av Jonas Gar­dell författade Pensionat Os­kar (1995). Filmerna angriper de rådande maktstrukturer­nas uttryck i familjehierarkier och sexuellt behärskande. I de två sistnämnda blir dessutom fadern förförd av den anarkis­tiske intränglingen och tving­as därmed själv in i en plåg­sam omvärdering av sin egen (köns)roll.

Anne Fontaines långfilms­debut Kemtvätten (1997) tar sin utgångspunkt i en ogla­morös vardagsskildring av det hämmade och lite präkti­ga småborgarparet som in­ombords kokar av återhållen sexualitet. Instängda av brust­na illusioner, skulder och tris­tess på sin kemtvätt med tolv timmars arbetsdagar försöker de trösta sig med att drömma om en bättre morgondag. Men när de möter en pank varieté­artist med sexuella gräns­överskridanden som specialitet lockas de plötsligt att följa sina pockande och med tiden alltmer svårkontrollerade drifter.

Trots det dramatiskt tack­samma ämnet utvinner regis­sören Anne Fontaine och manusförfattaren Gilles Taurand inte särskilt mycket dramatik ur intrigen förutom slutscenens korta klimax. Större de­len av filmen lunkar lite säv­ligt fram i ett makligt tempo, kanske i ett försök att avspeg­la centralgestalternas vardag­stempo. Men tristesskild­ringen blir enbart trist, och alla som sett en Ken Lo­ach-film vet att det inte behöver vara så.

Stundvis bryter regissören det anonyma bildspråket för en diskret inåkning under en dialogscen eller, mot slutet, en plötslig växling till handka­mera då den unge artisten bortstött flyr från fadern. Skå­despelarna, särskilt då Char­les Berling i den otacksamma rollen som träbock i homosexgarderoben, kämpar för att gjuta liv i sina färglösa roll­karaktärer. Men det vill sig in­te riktigt. Det gnistrar aldrig till.

Dramats huvudlinjer dras upp redan i inledningsscener­na på varietén. Därefter följer en rad tämligen ovidkomman­de och ointressanta utvikning­ar. Och det underliggande te­mat saknar här, till skillnad från de filmer som nämndes inledningsvis, all politisk laddning.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-16.