Frankrike 1997. Nettoyage à sec. Regi: Anne Fontaine. Manus: Gilles Taurand. Foto: Caroline Champetier. I rollerna: Miou-Miou, Charles Berling, Stanislas Mehar, Mathilde Seigner.
Spegeln i Malmö
Triangeldramer om den borgerliga familjen, vars patriarkala ordning hotas av en främling, är ett återkommande tema i filmhistorien, till exempel i Roman Polanskis Kniven i vattnet (1962), Pier Paolo Pasolinis Teorema (1968) och den av Jonas Gardell författade Pensionat Oskar (1995). Filmerna angriper de rådande maktstrukturernas uttryck i familjehierarkier och sexuellt behärskande. I de två sistnämnda blir dessutom fadern förförd av den anarkistiske intränglingen och tvingas därmed själv in i en plågsam omvärdering av sin egen (köns)roll.
Anne Fontaines långfilmsdebut Kemtvätten (1997) tar sin utgångspunkt i en oglamorös vardagsskildring av det hämmade och lite präktiga småborgarparet som inombords kokar av återhållen sexualitet. Instängda av brustna illusioner, skulder och tristess på sin kemtvätt med tolv timmars arbetsdagar försöker de trösta sig med att drömma om en bättre morgondag. Men när de möter en pank varietéartist med sexuella gränsöverskridanden som specialitet lockas de plötsligt att följa sina pockande och med tiden alltmer svårkontrollerade drifter.
Trots det dramatiskt tacksamma ämnet utvinner regissören Anne Fontaine och manusförfattaren Gilles Taurand inte särskilt mycket dramatik ur intrigen förutom slutscenens korta klimax. Större delen av filmen lunkar lite sävligt fram i ett makligt tempo, kanske i ett försök att avspegla centralgestalternas vardagstempo. Men tristesskildringen blir enbart trist, och alla som sett en Ken Loach-film vet att det inte behöver vara så.
Stundvis bryter regissören det anonyma bildspråket för en diskret inåkning under en dialogscen eller, mot slutet, en plötslig växling till handkamera då den unge artisten bortstött flyr från fadern. Skådespelarna, särskilt då Charles Berling i den otacksamma rollen som träbock i homosexgarderoben, kämpar för att gjuta liv i sina färglösa rollkaraktärer. Men det vill sig inte riktigt. Det gnistrar aldrig till.
Dramats huvudlinjer dras upp redan i inledningsscenerna på varietén. Därefter följer en rad tämligen ovidkommande och ointressanta utvikningar. Och det underliggande temat saknar här, till skillnad från de filmer som nämndes inledningsvis, all politisk laddning.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-16.