Juha

juhaFinland 1999. Regi, manus: Aki Kaurismäki efter en roman av Ju­hani Aho. Foto: Timo Salminen. Musik: Anssi Tikanmäki. I roller­na: Sakari Kuosmanen, Kati Outi­nen, André Wilms, Markku Pelto­la, Elina Salo.

Spegeln i Malmö Södra i Lund

Juha är sek­lets sista stum­film. Endast musik och textskyltar kom­menterar det 1920-talsinspi­rerade bildberättandet. Fil­men bygger på den finske författaren Juhani Ahos roman med samma namn från 1911 som handlar om kolli­sionen mellan det nya och det gamla samhället. Mauritz Stiller filmatiserade den re­dan 1920, och därefter har den filmatiserats ytterligare två gånger samt även omar­betats till operalibretto.

Aki Kaurismäkis version är ytterligare en uppdatering, men det är lite osäkert till vil­ken tid. Mest liknar den en av 1950-talets otaliga svenska ungdomar på glid-filmer, som med förmyndaraktig övertydlighet förfasades över en modernlivsstil på skumma barer, bland raggargäng eller i ruffiga kvartar. Typiskt för Aki Kaurismäkis fallen­het för absurd komik är dock att alla karaktärerna i hans film är medelålders eller äld­re.

Den överdrivna stilise­ringen, ironin och den över­tydliga metaforiken i hans fil­mer börjar emellertid bli irri­terande. Det är som om varje scen, varje ord och rollkarak­tär försetts med stämpeln OBS! Ironi! Steget mellan de självironiska informa­tionsfilmerna på SVT:s An­slagstavlan och Kaurismäkis filmer känns inte särskilt långt. Och när Kaurismäkis konstnärliga profil blivit så vardagligt inkorporerad i en estetisk mittfåra borde han förnya sig.

Det ser kanske lite skoj ut när den lönnfete vitkålsodla­ren Juha och hans bonn­knoddsfru dansar barnsligt på torget efter att ha sålt slut på sina varor. Oskuldsfullheten ska sam­manfattas innan den slemme och på tok för gamle char­mörskurken Shemeikka gör entré i sin sportbil som en modern orm i Paradiset. Men av sådana scener blir det knappast en minnesvärd långfilm, och som helhet ger filmen intryck av att vara en kortfilm utdragen till spel­filmslängd. Här finns alltför få idéer, och man skulle med lätthet kunna korta längden med en timme.

Dessutom är mellantexter­na häpnadsväckande många och långa för att komma från en regissör som har ord­knapphet och kärnfullhet till ett av sina kännemärken. Ett illavarslande tecken.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-12-03.