Horbock i glaskupa

kinski uncutKlaus Kinski Kinski Uncut London: Bloomsbury, 1996

”Jag kan inte knulla hela tiden, jag måste tjäna peng­ar också”, skriver den tyske skå­despelaren Klaus Kinski på si­dan 79 i sin självbiografi Kinski. Ich brauche liebe. Fan tro’t. Efter att ha plöjt bokens 324 sidor känns det som om författaren levt i en glaskupa, isolerad från omvärldens sociala och politis­ka händelser för att ägna sig åt en enda lång knullodyssé från sin födsel 1926 till sin död i hjärtinfarkt 1991.

Hans belö­ning har blivit bokens engelska översättning – med den passan­de, porrfilmsanspelande titeln Kinski Uncut – fördröjts flera år av den brittiska censuren. Det finns hör och häpna, en sådan även för litteratur i William Shakespeares hemland. Från sin himmel ler Kinski säkert i mjugg, för det är den bästa re­cension han kan hoppas på.

Annars bör­jar boken med en fängslande helvetesskild­ring av upp­växten i Nazityskland före och under an­dra världskri­get. Med glö­dande hat skriver han om hunger och social för­nedring i hemstaden Berlin. Läsningen är en hälsosam medicin mot den efterhängsna myten om Hitlers diktatorspe­riod som ett tyskt välfärds­samhälle med mätta och lyckliga – om än hjärntvät­tade – under­såtar.

Sedan tvångsrekryte­rades han till den tyska ar­mén inför det sista despera­ta försvaret av Berlin 1945. Han deserte­rar, tillfånga­tas av landsmän och döms till döden, rym­mer igen, skadskjuts under flykten, men lyckas slutligen ta sig till fångenskapen hos de fram­ryckande engelsmännen.

Orienteringen i tiden och genom Kinskis remarkabla konstnärliga karriär på teater och film i efterkrigstidens Eu­ropa blir därefter sporadisk för att inte säga obefintlig. Inled­ningens påträngande iakttagel­ser av en grym omvärld tonar bort Det febriga språket som författaren själv erkänner har sin förebild hos den franske för­fattaren Céline, blir alltmer manierat.

Hatet mot uppväx­tens orättvisor under nazismens grymma välde spiller över i en gallspyende krigsförklaring mot i stort sett alla som kommer i Kinskis väg: teaterproducenter, filmregissörer, skådespelarkol­legor, journalister, författare. Ingen undgår att bli idiotförkla­rad. Kvar blir endast ett geni. Gissa vem.

Mot slutet av boken förefal­ler det som om Kinski känner sig tvingad att åtminstone något utförligare kommentera sina mest kända filmer, de han gjor­de för den tyske regissören WERNER HERZOG: Aguirre – Gu­ds vrede (1973), Nosferatu – nattens vampyr (1979), Fitz­carraldo (1982), Cobra Verde (1988). Ingen falsk blygsamhet här inte; det var givetvis Kinski som såg till att de åtminstone kunde förväxlas med konstnär­ligt ambitiösa verk. Själv beskri­ver han dem med olika uppfin­ningsrika invektiv som smörja, och Herzog själv som en illitte­rat men pretentiöst uppblåst korkskalle.

Skildringen av Herzogs mani­pulativa natur, uppblåsta ego och bisarra – för att inte säga hårresande osmakliga – offran­de av allt och alla inblandade för sina filmers skull är säkerli­gen välförtjänt. Men när Kinski försöker ta äran åt sig för den bildpoesi som trots allt finns i filmerna finns det ingen trovär­dighet kvar. Herzogs registil är därtill alltför särpräglad och återfinns även i de filmer Kinski inte medverkade i.

kinski herzogNåväl, skildringen av uppväxten blir endast en prolog och spyorna över vänner och kollegor blott ett ramverk. Bokens allt överskuggan­de innehåll rör alltså Kinskis knullerier, framställda som om författaren skrivit under påver­kan av någon hallucinationsframkallande afrodisiaka.

För den som vill skaffa sig ett lexikon över föreställ­ningsvärlden och vokabulären hos en renodlad mansgris är Kinskis självbiografi ett bra köp. Här saknas nämligen inte någon vulgär fördom eller kli­ché vad gäller kvinnor och de­ras sexualitet. Naturligtvis faller kvinnor som kommer i Kinskis väg som käglor inför hans kon­stanta erektioner.

De mest blyga blir som vilddjur under hans tera­peutiska påsättningar, och då han har två kvinnor som känner varandras existens försöker de med författarens formulering ”överträffa varandra i slampig­het”. Ryktbarheten som hor­bock gör snart att han knappt kan visa sig på en gata i Europa utan att bli överfallen av någon flicka/kvinna/kärring/oskuld/ slyna/hora som bara vill en enda sak.

Snäll som han är bistår han dem alla med gigantiska orgas­mer. Och klichéerna hopar sig till ett crescen­do: Prostitue­rade vägrar ta emot pengar. Överklassfruar överger för­mögna män för att leva i fattigdom med honom. Ho­tellstäderskor får sig ett nyp medan de fort­sätter damm­suga. När han vid ett tillfälle anklagas för våldtäkt för­klarar han in­gående hur denna kvinna i själva verket bara kunde få njutning ge­nom att han förgrep sig på henne med våld och att detta är en ut­bredd kvinnlig sexfantasi.

Som om det inte var nog drämmer han till med super­floskeln ”jag älskar alla kvinnor” på si­dan 172. Bo­ken är helt en­kelt en sam­manfattning av de mest reaktio­nära inslagen i herrtidnings-sagorna av typen ”svenska fol­kets sexberättelser”.

Kinskis fixering vid sin mandoms närmast mytiska uthållighet är i och för sig inget ovanligt i självbiografier från filmens och teaterns värld. Elia Kazans A Life och Kirk Dou­glas The Ragman’s Son innehål­ler också många och långa själv­förhärligande lovsånger till den egna potensen och förmågan att hitta ett oräkneligt antal villiga objekt att utöva den på. Den som vill läsa en kvinnlig motsvarighet kan införskaffa Shelley Winters Shelley och uppföljaren Shelley II. Men vid sidan av Kinski förbleknar de alla. För de berättar också om mycket annat. Klaus Kinski fö­refaller däremot ha haft som enda livsmål att sätta rekord i maratonknullande.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-01-06.