Horbock i glaskupa – Michael Tapper

Klaus Kinski Kinski Uncut London: Bloomsbury, 1996

”Jag kan inte knulla hela tiden, jag måste tjäna pengar också”, skriver den tyske skådespelaren Klaus Kinski på sidan 79 i sin självbiografi Kinski. Ich brauche liebe. Fan tro’t. Efter att ha plöjt bokens 324 sidor känns det som om författaren levt i en glaskupa, isolerad från omvärldens sociala och politiska händelser för att ägna sig åt en enda lång knullodyssé från sin födsel 1926 till sin död i hjärtinfarkt 1991.

Hans belöning har blivit bokens engelska översättning – med den passande, porrfilmsanspelande titeln Kinski Uncut – fördröjts flera år av den brittiska censuren. Det finns hör och häpna, en sådan även för litteratur i William Shakespeares hemland. Från sin himmel ler Kinski säkert i mjugg, för det är den bästa recension han kan hoppas på.

Annars börjar boken med en fängslande helvetesskildring av uppväxten i Nazityskland före och under andra världskriget. Med glödande hat skriver han om hunger och social förnedring i hemstaden Berlin. Läsningen är en hälsosam medicin mot den efterhängsna myten om Hitlers diktatorsperiod som ett tyskt välfärdssamhälle med mätta och lyckliga – om än hjärntvättade – undersåtar.

Sedan tvångsrekryterades han till den tyska armén inför det sista desperata försvaret av Berlin 1945. Han deserterar, tillfångatas av landsmän och döms till döden, rymmer igen, skadskjuts under flykten, men lyckas slutligen ta sig till fångenskapen hos de framryckande engelsmännen.

Orienteringen i tiden och genom Kinskis remarkabla konstnärliga karriär på teater och film i efterkrigstidens Europa blir därefter sporadisk för att inte säga obefintlig. Inledningens påträngande iakttagelser av en grym omvärld tonar bort Det febriga språket som författaren själv erkänner har sin förebild hos den franske författaren Céline, blir alltmer manierat.

Hatet mot uppväxtens orättvisor under nazismens grymma välde spiller över i en gallspyende krigsförklaring mot i stort sett alla som kommer i Kinskis väg: teaterproducenter, filmregissörer, skådespelarkollegor, journalister, författare. Ingen undgår att bli idiotförklarad. Kvar blir endast ett geni. Gissa vem?

Mot slutet av boken förefaller det som om Kinski känner sig tvingad att åtminstone något utförligare kommentera sina mest kända filmer, de han gjorde för den tyske regissören WERNER HERZOG: Aguirre – Guds vrede (1973), Nosferatu – nattens vampyr (1979), Fitzcarraldo (1982), Cobra Verde (1988). Ingen falsk blygsamhet här inte; det var givetvis Kinski som såg till att de åtminstone kunde förväxlas med konstnärligt ambitiösa verk. Själv beskriver han dem med olika uppfinningsrika invektiv som smörja, och Herzog själv som en illitterat men pretentiöst uppblåst korkskalle.

Skildringen av Herzogs manipulativa natur, uppblåsta ego och bisarra – för att inte säga hårresande osmakliga – offrande av allt och alla inblandade för sina filmers skull är säkerligen välförtjänt. Men när Kinski försöker ta äran åt sig för den bildpoesi som trots allt finns i filmerna finns det ingen trovärdighet kvar. Herzogs registil är därtill alltför särpräglad och återfinns även i de filmer Kinski inte medverkade i.

Nåväl, skildringen av uppväxten blir endast en prolog och spyorna över vänner och kollegor blott ett ramverk. Bokens allt överskuggande innehåll rör alltså Kinskis knullerier, framställda som om författaren skrivit under påverkan av någon hallucinationsframkallande afrodisiaka.

För den som vill skaffa sig ett lexikon över föreställningsvärlden och vokabulären hos en renodlad mansgris är Kinskis självbiografi ett bra köp. Här saknas nämligen inte någon vulgär fördom eller kliché vad gäller kvinnor och deras sexualitet. Naturligtvis faller kvinnor som kommer i Kinskis väg som käglor inför hans konstanta erektioner.

De mest blyga blir som vilddjur under hans terapeutiska påsättningar, och då han har två kvinnor som känner varandras existens försöker de med författarens formulering ”överträffa varandra i slampighet”. Ryktbarheten som horbock gör snart att han knappt kan visa sig på en gata i Europa utan att bli överfallen av någon flicka/kvinna/kärring/oskuld/ slyna/hora som bara vill en enda sak.

Snäll som han är bistår han dem alla med gigantiska orgasmer. Och klichéerna hopar sig till ett crescendo: Prostituerade vägrar ta emot pengar. Överklassfruar överger förmögna män för att leva i fattigdom med honom. Hotellstäderskor får sig ett nyp medan de fortsätter dammsuga. När han vid ett tillfälle anklagas för våldtäkt förklarar han ingående hur denna kvinna i själva verket bara kunde få njutning genom att han förgrep sig på henne med våld och att detta är en utbredd kvinnlig sexfantasi.

Som om det inte var nog drämmer han till med superfloskeln ”jag älskar alla kvinnor” på sidan 172. Boken är helt enkelt en sammanfattning av de mest reaktionära inslagen i herrtidnings-sagorna av typen ”svenska folkets sexvanor”.

Kinskis fixering vid sin mandoms närmast mytiska uthållighet är i och för sig inget ovanligt i självbiografier från filmens och teaterns värld. Elia Kazans A Life och Kirk Douglas The Ragman’s Son innehåller också många och långa självförhärligande lovsånger till den egna potensen och förmågan att hitta ett oräkneligt antal villiga objekt att utöva den på. Den som vill läsa en kvinnlig motsvarighet kan införskaffa Shelley Winters Shelley och uppföljaren Shelley II. Men vid sidan av Kinski förbleknar de alla. För de berättar också om mycket annat. Klaus Kinski förefaller däremot ha haft som enda livsmål att sätta rekord i maratonknullande.