Han tar oss med på sista färden i rymden

Arthur C. Clarke 3001 – The Final Odyssey London: Voyager 1997

Vetenskapsjournalisten och science fiction-författaren Arthur C. Clarke (född 1917) berättade i romanen/filmen År 2001 – en rymdodyssé (1968, filmens titel: ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR) om hur astronauten David Bowman under diskret utomjordisk vägledning tar steget in i nya andliga dimensioner, frigjord från kroppen och dess begränsningar i tid och rum.

Kombinationen av en teknologisk framtidsbeskrivning på vetenskaplig grund och pseudoreligiösa visioner lade grunde för romanen/filmens enorma succé i ett 1960-tal präglat av såväl en kulminerande industrirevolution som av spirande civilisationskritik, nyandliga rörelser och sinnesexpanderande droger.

Uppföljarna 2010: andra rymdodyssén (1982) och 2061: tredje rymdodyssén (1987) tonar dock ned det andliga till förmån för teknologin. Människan koloniserar månen, utvinner metaller ur asteroiderna mellan Mars och Jupiter och flyttar civilisationens gränser allt längre ut i solsystemet. Man påminns dock ständigt om de utomjordiska betraktarna genom deras överallt närvarande övervakningsmekanismer, de svarta monoliterna.

Nyutkomna fjärde boken i romanserien, 3001 – The Final Odyssey (Voyager, 1997), är en välkommen utopi om människans möjligheter i dessa millennieskiftespessimismens tider. I klassisk science fiction-tradition låter Clarke en nutidsmänniska, den av datorn HAL mördade astronauten Frank Poole från År 2001, återuppväckas till en positiv framtidschock ettusen år efter sin död: nationerna har avskaffats, en blandning av kommunism och kapitalism råder, befolkningen har reducerats till cirka en miljard och fattigdom och psykisk sjukdom har utplånats.

Paradisiskt förvisso, men alltsedan monoliterna sände ut sitt sista budskap till sina uppdragsgivare år 2001 har mänskligheten fruktat svaret eftersom meddelandet gick ut strax efter det mest barbariska och blodiga århundradet i historien: 1900-talet. Lösningen på problemet blir oväntat banalt med tanke på Clarkes disciplinerade logik och innovativa fantasi. Han verkar själv inte så nöjd när han i sitt efterord konstaterar att sf-kalkonfilmen Independence Day (1996) fått en liknande upplösning.

Intressantare är då att läsa Clarkes kommenterade källhänvisningar till diverse halsbrytande framtidsteknologiska konstruktioner, som han grundat i pågående forskning. Många skulle kanske invända att mycket av den rymdkolonisering som Clarke beskriver i År 2001 faktiskt inte inträffat. Detta har emellertid inte berott på teknologiska utan på ekonomiska begränsningar.

Mer anmärkningsvärt är att Clarke undviker det faktum att rymdfärderna hittills varit ett militärt projekt, något som, förutom att störa hans goda relationer med NASA, skulle förta mycket av det oskuldsfulla och fantasieggande i hans rymdodysséer.