Go

USA 1999. Regi: Doug Liman. Manus: John August. Foto: Doug Lirnan. Musik: BT. I rollerna: Desmond Askew, Taye Diggs, William Fichtner, J.E. Freeman, Katie Holmes, Timot­hy Olyphant, Nathan Sexton.

Filmstaden i Malmö och Lund

Go är uppdelad i tre berättelser som utspelar sig under samma tidsförlopp och som då och dä korsar varandras vägar. Inspirationen från Mystery Train (1989) men framför­allt Pulp Fiction (1994) är påtaglig.

Upphovsmännen har ve­lat göra en trendriktig Tarantino för tonåringar. Det ska vara cyniskt och smart. Allt blir till ironi. Ingenting är riktigt på allvar eller tillåts beröra. Social och politisk kritik förs åt si­dan och de brutala våldsam­heterna presenteras med klämkäck skojfriskhet. Man skulle kunna kalla den en svart komedi om den inte vo­re så hållningslös.

Inledningsepisoden, ”Ronna”, börjar dock lovan­de. Den underbetalda snabbköpskassörskan i ti­telrollen hotas av vräkning och tvingas extraknäcka som kurir åt en knarklangarliga. När hennes chef se­mestrar ser hon sin chans att tjäna en hacka.

Det blir filmens inträdes­biljett till ett dekadent och förfallet Los Angeles, där al­la blåser varandra vid första bästa tillfälle och där festandet är det enda som skänker en stunds befrielse från den grå vardagen. I sina bästa stunder påminner Go om en film noir, där alla karak­tärerna är fastlåsta i sina rol­ler, dömda till fångenskap i en destruktiv tillvaro.

Så blir till exempel knark­langaren Todds trevande kärleksaffär med Ronnas arbetskamrat Claire – under den enda natt då filmens handling utspelas – endast ett kort mellanspel av lycka. Morgonen därpå går de av filmen att döma tillbaka till sina gamla roller igen.

Två fantasiscener vitt­nar tydligt om påverkan från Trainspotting (1996). I förlagan hade motsvarande drömutflykter en bärande funktion i berättelsen. Go använder dem däremot en­bart som en ploj, ett kul in­slag.

Lika till intet förpliktigan­de plojaktig är sensmoralen i slutet, då flera av huvud­personerna sammanstrålar för att fundera på hur de ska festa loss nästkommande helg. Den bitvis illusionslösa skildringen av livet på sam­hällets botten utmynnar här i en axelryckning. Inte för att en fyrkantig morallektion är att föredra. Men den här lättköpta ni­hilismen tycker jag både saknar psykologisk trovär­dighet och blir till ett hånflin åt den utsatthet som det in­nebär att leva på samhällets botten och som filmen och dess utmärkta skådespelare bitvis skildrar med viss träff­säkerhet.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-09-12.